Juni är årets sjätte månad och har fått sitt namn av den romerska gudinnan Juno, som var den högsta gudinnan i romersk mytologi. I Sverige har juni också kallats sommarmånad eller midsommarmånad.

Visst är den något alldeles speciellt med den svenska sommaren och med ljuset, som finns där nästan dygnet runt i början på sommaren. Under dessa dagar och nätter är det nästan lätt att glömma bort de mörka dagarna under andra halvan av året.

Men utan mörker - inget ljus. Dessa båda är varandra förutsättningar. Så är det också med sorg och kärlek, tänker jag. Utan kärlek – ingen sorg. Ju mer jag älskat någon eller något, desto djupare blir sorgen. Och finns det något eller någon som vi älskat mer än våra barn. När vi så förlorar våra älskade barn är det inte så konstigt att sorgen blir så djup. Men även i den djupaste sorg kan det smyga sig in en strimma av ljus. Vi får inte vara rädda för att ta emot denna strimma. Ljuset betyder inte att vi glömmer våra barn. Ljuset betyder att vi får kraft och möjlighet att orka leva med förlusten av våra barn. Vad det är som ger denna lilla ljus-strimma är olika för dig och mig, men vad det än är så släpp in det. Vi behöver ljuset för att orka med mörkret.

Maj är årets femte månad. Namnet kommer från latinets Maius och av att månaden ursprungligen var helgad åt den romerske guden Jupiter (Jupiter Maius). Maj kallades förr i Sverige för blomstermånad i de södra delarna och lövmånad i de norra delarna.

När maj kommer har våren definitivt tagit över efter vintern i alla fall i större delarna av vårt land. Blomsterprakten har hunnit bli stor i södra halvan av vårt land och längre norrut kanske lövsprickningen har börjat. Det är väl detta som ligger bakom att maj har kallats för olika namn i vårt avlånga namn.

Visst är det fantastiskt med de första blåsipporna och vitsipporna. Och om vädret är gynnsamt så kan, i delar av Sverige i alla fall, den underbara häggen börjat blomma. Att få stoppa näsan i en häggblomma har för mig alltid inneburit en nästan euforisk känsla. Jag vet inte varför men häggen är magisk för mig.

Men under tiden efter vår älskade sons död försvann den här känslan. Det var på något sätt som om det inte fanns plats för naturens dofter. Inte påverkades jag lika starkt av de första vårblommorna eller när flyttfåglarna återvände. Känslolivet var begränsat. Här fanns bara vemod och saknad. Så här var det under många år. Men plötsligt en dag flera år senare hände något. Det var i slutet på maj. Jag såg att häggen börjat blomma och jag kunde inte låta bli att gå fram till trädet och stoppa näsan i en blomklase. Och där var den, den där fantastiska doften, och jag kom på mig själv med att jag njöt av den. Jag fylldes av stor tacksamhet över att få tillgång till den här känslan igen.

Jag hoppas att du ska ha tillgång till alla dina känslor och att du kan tillåta dig att njuta av naturens alla dofter. Och om du inte kan det i dag så lita på att förmågan en dag återkommer. En dag kommer den att finnas där och då är det bara att ta emot den. När det händer vet vi inte Bara att det händer.

 

April är årets fjärde månad. Namnet kommer av latinets aprîlis, av aperire, öppna. Betydelsen härstammar sannolikt från att jorden öppnar sig när växter börjar gro.

När vinter går över till vår och när de ljusa timmarna på dygnet blir fler än de mörka, då kan det många gånger hända att våra känslor sätts på prov. Det är inte alltid säkert att det känns bra när hela mitt känsloliv är mörkt och kallt och samtidigt skiner solen och marken börjar sjuda av liv. Det är inte alls säkert att glädjen infinner sig hos mig fast alla i omgivningen jublar över värmande sol och fågelkvitter. Ibland känns det bättre när väderleken går hand i hand med sinnestämningen. Jag kan känna igen mig och mina känslor i en gråkall dag med snöblandat regn i mitten av april.

Men jag har med tiden ändå försökt att ta till mig livsglädjen i en talgoxes kvitter och i vintergäckens framgångsrika kamp mot tjälen i marken. Och visst går det att njuta av antydan till värme i solstrålen när jag står där vid husväggen med ansiktet uppåtvänt. Och jag tror faktiskt att det verkligen hjälper mig på min vingliga stig genom livet om jag försöker ta emot våren och livet igen. Någonstans i det mörka visar ju ändå både talgoxen och vintergäcken att livet är starkare än döden. Men jag säger inte att det är självklart att känna glädje fast våren har kommit. Jag säger att jag försöker.

 

Mars är årets tredje månad. Namnet kommer av latinets Martius, helgad åt stridsguden Mars, som var Roms specielle beskyddare, i romersk mytologi. Före år 153 f.Kr. var den årets första månad i den romerska kalenderndå den som många andra forntidakalendrarräknade vårdagjämningenden 21/22 mars som nyåret. Mars kallades förr i Sverige förvårmånad, i Danmarktordmåned (av guden Tors namn) och i de flesta slaviska språken för "björkmånad".

 

I vår tid känns det verkligen inte som vi behöver ett månadsnamn som påminner oss om krig och krigets gudar. Ser vi oss om i världen så pågår det krig och oroligheter på allt för många håll. Tänk så mycket lidande för att vi människor inte kan komma överens. Tänk så många mammor och pappor som måste genomlida sorgens förtvivlan, när deras barn dör på grund av krig. Och tänk att det sker alldeles i onödan, bara för att vi inte kan hålla sams.

Nej, då känns det bättre med en månad som kallas för vårmånad eller björkmånad. Och att man i samband med vårdagjämning firar nyår känns helt riktigt. Återigen har ljuset vunnit över mörkret och dagen blir längre än natten. Återigen visar naturen att livet är starkare än döden genom att låta det som på hösten vissnat ner, vakna till liv igen. Även om det många gånger känns mörkt och tomt så låt oss ändå tillsammans värna livet. Låt oss leva det liv vi har och låt minnet av våra barn bli en del av glädjen i detta liv.
 

Februari kallades förr i Sverige för göjemånad och i Danmark för blidemåned. "Göj" är troligen samma ord som det gamla isländska gói, som även kan skrivas gæ, vilken eventuellt betyder "tunn snö" eller "spårsnö". Det är eventuellt släkt med det grekiska ordet chion som betyder snö. Göjemånad kan med denna tolkning översättas med snömånad.

Det sägs att det i samiskan finns en mängd ord för snö. Kanske inte så konstigt eftersom det har funnits ett behov av att beskriva snö i en lång rad olika sammanhang. Här har det säkert varit viktigt för det vardagliga livet att ha alla dessa olika uttryck för snö. Men så är det väl inte med alla ord och uttryck. Jag har funderat en del över varför vi har ett så stort behov av att gör omskrivningar för död och att dö. Om man läser dödsannonser så vet vi ju att här finns en lång rad omskrivningar som ”somnat in”,”har lämnat oss”, ”har fått sluta” och så vidare. Finns alla dessa omskrivningar av liknande orsaker, alltså att det finns ett behov av att beskriva ”att dö” på alla dessa sätt? Jag tror inte det. Jag tror att det fortfarande finns tabun och rädslor kring det här med döden. Vi är så rädda så vi vågar inte ens ta orden i vår mun utan vi hittar på omskrivningar. Inte minst för barn kan detta ibland bli bekymmersamt. ”När vaknar mormor” blir ju en alldeles logisk fråga om vi sagt att ”mormor har somnat in”. Att mormor aldrig vaknar igen kan ju faktiskt skapa en oro hos ett barn. ”Tänk om jag inte heller vaknar”.

Jag tycker att vi ska bli modigare och våga prata mer om döden och att våga använda orden som finns. Vi behöver inte göra omskrivningar för det som vi alla vet finns och som kommer att ske med oss alla.

 

Januari är årets första månad. Januari har fått sitt namn efter den romerske guden Janus.
Förr i tiden kallades januari bland annat för högåldersmånad. Man ansåg att den som föddes då skulle leva länge.

Vad menas då med att leva länge? Vad är ett långt liv? Dessa frågor tror jag skulle få många olika svar om man ställde dem till människor i sin omgivning. Långt och länge är ju ord som måste sättas i relation till något. Alla vi som har förlorat barn tycker säkert att barnets liv blev för kort. Ett barn ska ju leva längre än sina föräldrar. Det är svårt, tycker jag, att tänka tankar kring ett långt liv. Då tycker jag bättre om ett uttryck som jag en gång hörde Tomas Sjödin använda. Han sa så här: ”Hur länge slår ett hjärta? Jo, ett helt liv.” Här handlar det alltså inte om dagar och år. Oavsett hur långt livet blev så blev det ett helt liv.

Låt oss alla hjälpa varandra att ta vara på våra liv. Vi har ett liv, ett helt liv. Låt oss också göra det till ett gott liv. Med omtanke och medkänsla kan vi hjälpa varandra göra det liv vi har värt att leva. Ett helt liv.

 

När dagarna blir kortare och mörkret smyger sig på. Hur lätt är det inte att då

låta mörkret även smyga sig in i våra inre rum.

 

Och hur lätt är det inte att rättfärdiga mörkret. Jag som varit med om det värsta

som kan hända. Jag måste väl få lov att tycka att allt är mörkt.

 

Vi som förlorat våra barn, kan vi någonsin låta ljuset komma in i våra liv igen?

Kan vi någonsin känna glädje igen?

 

Eviga frågor. Frågor som söker svar. Svar som inte är självklara. Svar som ser

olika ut för dig och mig.

 

Men för mig har det varit viktigt att ta emot de små ljusglimtar som har kommit.

Små glimtar som tillsammans tränger undan ljuset.

 

Bara du själv kan bestämma dig för om du vill låta ljuset komma in i dina mörka

rum. Bara du själv vet när detta är möjligt.

 

En liten, liten ljuslåga kan lysa upp den mörkaste novemberkväll. Tänd ljuset själv

och tillåt dig att se ljuset och känna värmen.

 

Runt dig kan fler få känna värmen av ditt ljus. Tillsammans kan vi tränga undan

novembermörkret. Tillsammans.

 

Om. Så ofta detta ord återkommer.

Om bara…. Om inte…. Om, om, om.

 

Kunde jag backa tiden så skulle jag själv-

Klart göra det. Om jag bara kunde.

 

Tillbaka till tiden då du fanns med oss,

Tillbaka till den sorgfria tiden.

 

Om jag bara kunde. Men nu kan jag inte det.

Nu är nu. Det som hänt har hänt.

 

Bara minnen finns kvar. Och dem ska jag vårda.

Minnena som är som ädelstenar.

 

Eviga. Lätta att bära. Kristallklara.

Söm luften en höstmorgon i oktober.

 

Roliga minnen, glada minnen, sorgliga minnen.

Minnen att bevara. Att vårda . Som ädelstenar.

 

Sitter på ett tåg och ser landskapet flimra förbi. Ibland kan jag dra parallellen till att hela livet flimrar förbi. Det går ju så fort.

En dag, en månad, ett år. Vart tar tiden vägen? Man kan fundera. Snabbt, men ändå långsamt. Det var ju nyss mitt barn fanns hos mig.

På en sekund förändrades livet. Nyss, men ändå så länge sedan. Hur kan tiden uppfattas på så olika sätt. Märklig. Förunderligt.

Tur- och returbiljetter kunde man köpa till tågresan. Men en returbiljett på livets resa finns inte att köpa. Hur gärna jag än skulle vilja tillbaka till tiden före.

En enda liten stund med mitt barn igen skulle vara värt vilket biljettpris som helst. Och restiden skulle jag inte bry mig om ett dugg.

Men det fungerar inte så. Jag måste lära mig att resa vidare på livets resa. Denna förunderliga resa, som ibland går lätt men ibland känns så svår.

Bättre idag än för några år sedan? Ja, Kanske. Men fortfarande är det många signalfel och spårändringar, som gör att resan inte alltid går så lätt.

En dag kanske. Eller är det så att jag måste vänja mig vid den här resan. Det är så här det kommer att vara. Om jag anstränger mig kanske det går.

Riktigt så här fort vill jag ändå inte att det ska gå. Jag vill hinna tänka, känna, fundera. Tänk om de gamla ångloken kunde komma tillbaka.

Av Kjell Westerlund.
 

Att förlora ett barn. Det kan man inte överleva. Nej, det går inte. Man kan inte överleva förlusten av ett barn. Fast jag har varit med om det ofattbara och bevisligen överlevt, så tänker jag många gånger:

Utan mitt barn kan jag inte överleva! Men sakta, sakta fortsätter livet. Och jag lever. Med hjälp av många runt mig så lever jag. Och det är ett bra liv. Det är annorlunda, men det är ett bra liv.

Genom att möta andra föräldrar som förlorat barn har jag fått syn på min egen sorgeprocess. Jag har fått hjälp att förstå mina egna reaktioner. I alla dessa samtal har jag förstått att sorgens vägar är olika.

Under samtalen har jag fått ta del av många tankar och känslor. Jag har känt igen mig ibland. Jag har fått perspektiv på mina egna känslor och det har gjort det lättare att vila i sorgen. Det får ta tid.

Sorg tar tid och för mig har det varit skönt att känna att det får ta tid. Jag behöver inte jäkta fram en känsla av att det blivit bättre. Sorgen tar den tid den behöver.

Tillsammans kan vi hjälpa varandra att lära oss leva ett liv, där minnena av våra barn är det som ska vara grunden i våra liv i framtiden. Minnena, både de glada och de sorgsna, ska leda oss vidare.

I sensommarkvällen sitter vi där och minns. Och tillsammans hjälps vi åt att leva vidare. Vi berättar för varandra. Vi ler igenkännande. Och vi lever. Och våra barn finns med oss nu och alltid.

 

Jag ska klara det! Jag måste klara det! Alla förvätar sig att jag ska tycka att sommaren är fantastisk. Det är vackert väder och semestertid. Alla är lediga och förväntningarna på att det ska vara

 

glädje och tid att umgås med vänner och bekanta. Tid att göra alla de där roliga sakerna, som vi ska prata om under resten av året. Så tänker alla. Alla!

 

Utom jag. Jag kan ibland nästan bli panikslagen inför alla förväntningar. Hur ska jag kunna leva upp till dem? Mina tankar kretsar kring dessa frågor och sommarens alla förväntningar. Helst vill jag bara vara. Bara göra det jag själv vill och orkar. Jag vill ge mig själv tid att tänka på mitt liv. Tid att tänka, tid att filosofera.

 

Låta dagarna komma och gå som de vill. Jag vet ju att tankarna på hur jag ska klara av att leva mitt liv utan mitt barn, gör att jag ibland blir så trött. Då vill jag vara för mig själv, utan krav och utan förväntningar. Jag vill kunna sitta i en vilstol med blicken mot molnen, eller under parasollen med en bok ihanden.Jag vill bestämma takten på dagarna som rullar på.

 

I allt jag gör finns du alltid med och det är tankarna kring dig, minnena av dig, som jag vill ägna mig åt. Och det vill jag göra på mitt sätt och i min takt. Det kan mycket väl hända att jag vill göra det tillsammans med vänner och släktingar, men jag vill själv bestämma. Det är mina förväntningar jag vill leva upp till. Det är mitt fortsatta liv jag vill orka leva. På mitt sätt.

 

 

Jordgubbar och grädde. Blåklint och prästkragar. Sill och färsk potatis. Traditionens makt är stor. Det finns så mycket vi vill ska vara som det alltid har varit. Och väldigt ofta kan vi själva se till att det blir som det brukar vara. Nästan allt kan vi fixa och ordna. Men...

Utan mitt barn blir det aldrig som vanligt. Det hjälper inte hur mycket jag än försöker. Det blir inte som det brukar vara. Till det yttre kan det se ut som det brukar, men mitt liv blir aldrig som det var.

När vi sitter där runt det dukade bordet, med alla de traditionella tillbehören, så är det en som fattas. Kanske verkar det vara som vanligt. Jag skrattar ju. Jag äter och dricker. Och jag sjunger. Men...

I allt jag gör så finns saknaden, och tankarna, och frågorna. Hur hade det varit om du hade varit med? Frågorna får inte något svar. Jag försöker fylla tomheten med minnen. På det sättet finns du med i alla fall. Och vi sjunger tillsammans.

 

 

Meningsförlust. Så förklarade en föreläsare en gång den förlamande känslan av att förlora ett barn. Meningen med livet försvinner. Och visst känns det så många gånger. Varför skulle detta hända? Vad blir det för mening med att leva?

Aldrigheten blir den känsla som infinner sig. Aldrig mer får jag träffa dig. Aldrig mer får jag krama dig. Aldrig mer. Denna känsla kan bli förlamande. Att få dela den med andra som upplevt samma sak kan för många vara hjälpen att hantera denna meningsförlust.

Jämförelsen av tankar och känslor kan vara förlösande. Jag är inte ensam. Andra har känt likadant. Det kanske går att hitta en mening med livet ändå. Den känslan kan, likt en solstrimma i maj, bli avgörande för hur livet kan gå vidare. Inte livet som det var förut, men ändå, ett liv med mening.

 

 

Att förlora ett barn. Att förlora en del av sig själv. Att efter denna katastrof
kunna leva igen. Är det överhuvudtaget möjligt? Nej, nej, nej säger många.
Och så sa också jag en gång. Men idag vågar jag säga:Ja, det går att leva.

På något sätt går det att leva. Det går att leva ett liv, ett annat liv, men ändå
ett gott liv. Den tunga känslan av sorg och saknad, känslan som har hängt som
en blytung ryggsäck på min kropp, den har försvunnit.

Ryggsäcken har innehållit en sorgesten, som jag ibland har fått hjälp att bära.
Samtalen, kramarna, breven, ja, det är många som hjälpt mig att bära min sorg.
Men jag tror också att det har varit viktigt att jag själv har fått arbeta med min sorg.

I stället för en tung sten i min ryggsäck har sorgen och saknaden nu
förvandlats till minnen. Minnen, som likt ädelstenar, behöver en vacker och
säker plats att förvaras på.

Lagerplatsen för dessa ädelstenar är mitt hjärta. Här finns mina minnen av
mitt älskade barn och de är en del av mig. De finns på den plats som alltid
förknippas med kärlek. De finns i mitt hjärta.

 

Mot ljusare tider. Sakta, sakta kommer ljuset tillbaka efter mörka vinterdagar. Men det inre ljuset – kommer det tillbaka? Jag vågar svara ja på den frågan. Livet går att leva trots den ofattbara förlusten.

Att det kan gå att överleva förlusten av ett barn, det kan kännas omöjligt. Men vi är många i VSFB som i våra samtal med varandra, kan prata om att det går. Kanske kan vi få vara det lilla, lilla halmstrået av hopp, som visar att det går.

Riktigt som förr blir det inte, det där nya livet, som vi ska lära oss att leva efter förlusten. Men det blir ett liv och det kan bli ett liv, som är värt att leva. Vi måste bara lära oss att förstå att det blir ett annat liv, inte som förr, men ett liv.

Så brukar jag försöka tänka. Ett annat liv. Ett liv som likt de första vårblommorna visar på livets styrka. Genom en nästan stenhård, frusen mark, sticker de små kopparna av vintergäcken upp. Ett bevis på livets styrka.

 

Få eller ge tröst – kan man det? Man kan verkligen fundera på ordet tröst. När det värsta har hänt finns ingen tröst. Men närvaro kan göra skillnad.

En hand på din axel, en kram, ett samtal, ett lyssnande öra, det kan göra skillnad när allt bara verkar vara mörker och hopplöshet.

Bara en stunds närvaro av en medmänniska betyder så mycket när livet känns vintermörkt. Att få dela tankar och känslor med en medmänniska gör skillnad.

Runt, runt cirklar tankarna. Då kan det vara förlösande att få uttala dem för någon som lyssnar. Eller att få lyssna till någon som formulerar i ord de tankar du har.

Utan medmänsklig värme blir livet svårare att leva. Det kan verkligen kännas lika mörkt och grått som en vintermånad utan snö och sol.

Att vara medmänniska när livet far illa fram med oss, det kan kännas värdefullt både för den som ger och den som får en stund av närvaro.

Rätt eller fel – det behöver man inte fundera så mycket på. Att dela en stund med en annan människa det kan aldrig vara fel.

I livets svåra stunder kan man inte nog framhålla betydelsen av samtalet och närheten av en medmänniska. Då kan även det djupaste februarimörker för en stund få en strimma ljus.
 

Julen har passerat, den här gången ganska snabbt känns det som. Men precis som vanligt med en känsla av overklighet att inledningen av julfirande består av två ljus och några vita hyacinter på en grav på kyrkogården.

Alltid kommer du att finnas med i våra tankar oavsett om det är helg eller vardag, vinter eller sommar. Du har ändå alltid din speciella plats. Alla minnen gör att du alltid finns med. Det kan inte tiden göra något åt.

Någonstans där inne i hjärtat har du din plats, idag och alla andra dagar. Den här månaden och alla andra månader. I år och kommande år. Det är en skön känsla som balanserar känslan av sorg och saknad.
Ute är det mörkt och kallt. Ingen snö som lyser upp den mörka vintermarken, inte i vår del av landet i alla fall. Bara regn och blåst. Vi låter julens ljusstakar finnas kvar en tid till för att lysa upp mörka vinterdagar.

Aldrig, nej det blir aldrig riktigt som förr. Men det känns ändå bra, att i det som tidigare bara var mörker, skimrar ljus då och då. Först bara för ett ögonblick men med tiden fler ögonblick och så småningom längre och längre stunder.

Ramarna för mitt liv är annorlunda, men livet inom mina ramar är ändå gott att leva. Det känns tryggt att veta att tiden hjälpt mig att se, att det efter mörka dagar, kommer dagar då det är ljuset som dominerar.

I skenet av året som gått, kan jag med en känsla av lugn och ro blicka fram emot det nya. Min erfarenhet säger mig att vi kommer att kunna leva ett liv värt att leva. Det blir inte som förr, men det kan ändå bli ett gott, nytt år.

 

"Tänd ett ljus och låt det brinna. Låt aldrig hoppet försvinna. Det är mörkt nu, men det blir ljusare igen."

 

Visst är det mörkt i december och vi gör allt vad vi kan för att minska mörkret när det är adventstid och julen närmar sig. Vi tänder ljus, massor av ljus, och mörkret känns inte lika kompakt när ljuslågorna glimmar. Men det där med hoppet –"låt aldrig hoppet försvinna" - det är det inte lika lätt att göra något åt. Hopplösheten kan ibland kännas helt övermäktig. Hur ska vi få hoppet tillbaka?

 

Tänk om det vore lika lätt att bara tända ett "hoppets ljus". Nej, det är inte lätt och det finns inga universallösningar för att ta sig ur en mörk hopplöshet. Det enda jag vet är att jag har kunnat ta mig ur den förlamande känslan av hopplöshet. För mig har tiden säkert spelat en roll fast det går naturligtvis inte att säga att det tar si och så lång tid att ta sig ur en känsla av hopplöshet. Samtal med andra, inte minst inom VSFB, har också hjälpt mig. Att träffa andra, som gjort samma resa som jag, har blivit konkreta bilder som visat att det går att ta sig ur en mörk hopplöshet.

 

Alltså – när det känns mörkt och hopplöst – tänd ett ljus och samtala med någon du känner. Det blir ljusare och kanske känns hopplösheten inte lika oöverkomlig längre.

 

Av Kjell Westerlund.
 

November – en månad med mörker.

 

I många sammanhang pratar vi om att dagarna blir allt kortare. Mörkt på morgonen på väg till jobbet och mörkt på eftermiddagen på väg hem. Tidigare tillhörde jag den skara, som förbannade mörkret. Hösten var deprimerande. Så är det inte längre. Jag tänker mer att utan mörker skulle det inte finnas något ljus.

 

Mörker och ljus är varandras förutsättningar. När jag tänker så blir jag lite lugnare inombords. Jag kan till och med uppskatta mörkret för jag vet att ljuset kommer. Det är precis så som mitt liv blivit också. Efter Anders död fanns bara mörker. Jag trodde inte att det någonsin skulle bli ljust igen. Men så kom en dag en lite strimma av ljus. Sedan kom fler. Och plötsligt kunde jag förstå att jag skulle kunna se ljust på livet igen.

 

Visst är det så att det fortfarande finns mörka stunder i mitt liv, men nu vet jag att ljuset kommer tillbaka. Jag behöver inte förbanna mörkret. Jag kan lugnt vänta på ljuset.

 

I slutet av oktober, ja, ibland faktiskt i början av november, kommer allhelgonahelgen. Det är den helg då vi ägnar extra många tankar åt de kära vi mist.

 

Jag minns första allhelgonahelgen efter Anders död. Vi blev inbjudna att delta i en minnes-gudstjänst i vår hemförsamling. Där skulle tändas ljus för alla som avlidit under året. Det var vackert och stämningsfullt, men ack så fel det kändes när man läste upp namnen på de man tände ett ljus för. Det var Gustav,83, Alma,94, Edit,87, och Alfred,91, och så Anders,19.

Vad gjorde han bland alla dessa, som hade gått bort efter ett långt och förhoppningsfullt rikt liv. De hade ju levt färdigt. Det hade inte Anders. Vi var mycket tunga i sinnet när vi vandrade hemåt i den mörka oktoberkvällen.

 

Dagen därpå deltog vi i VSFBs minnesstund i Kastalakyrkan. Det var med helt andra känslor vi lämnade den. Här kändes det som om Anders var tillsammans med vänner, när namnen på de som dött, lästes upp. När han nu inte fick vara kvar i livet, så nämndes hans namn nu i ett sammanhang där det kändes bra. Han var inte ensam och vi var inte heller ensamma i vår sorg. Vi delade den med alla fantastiska människor i VSFB. Den här minnesstunden i allhelgonatid har blivit mycket viktig för oss. Vi missar den aldrig.

 

Av Kjell Westerlund.
 

I september månad brukar vi ofta försöka göra en kortare eller lite längre
semesterresa. Tänk så oroliga vi var när vi för första gången skulle ge oss ut på
en resa efter Anders död. Skulle vi klara det? Skulle vi kunna njuta av resan.
Skulle vi orka ta till oss nya upplevelser? Ja, frågorna var många, men vi kände
att vi ville försöka. Resa var något vi alltid hade gjort och det ville vi försöka fortsätta
att göra. Det fanns en del andra saker, som vi gjort tidigare och som vi
inte kände att det var lika viktigt att försöka återuppta. Det krävdes ju både kraft
och mod att göra sådant som man över huvud taget inte reflekterat över tidigare.
Men som sagt, resa ville vi gärna göra.

Hur gick det då? Jo, det gick bra. Den bussresa vi gav oss ut på innehöll aktiviteter,
som vi kände att vi ville vara med på och andra som vi valde bort. Många
trevliga reskamrater träffade vi. Och tänk så konstigt det är. För en del av dessa
medresenärer var det alldeles självklart att berätta vad vi varit med om, och med
andra var det bara prat om väder och vind. Tänk så snabbt man känner vilka
man kan dela djupa tankar med. Första resan gick bra och det har blivit många
resor efter den. September är en bra månad för resor, tycker vi.

 

Augusti månad, den månad då sommaren nått sin höjdpunkt. Man märker i
och för sig att kvällarna har blivit mörkare, men fortfarande kan man ha underbara
dagar med värme både i luft och vatten. Tänk så skönt att få njuta av ett
bad i ljummet saltvatten. Och tänk så glad jag är att jag överhuvudtaget kan njuta
av kontakten med havet. Det var ju trots allt vattnet som tog Anders liv. Jag minns
hur rädd jag var i början för de känslor som kanske skulle väckas i mig i kontakten
med vatten. Det blev inte så och det är jag väldigt tacksam för. Jag njuter av
möjligheten att kunna ta ett bad både morgon, middag och kväll om jag vill.

Som jag skrivit tidigare har naturen betytt och betyder mycket för mig. Det skulle
vara intressant att ta del av andras tankar om naturen som sorgebearbetare.
Kanske finns det till och med forskning som påvisar nyttan av vistelse i naturen
i samband med sorg. Man kanske skulle kunna få ”vistelse i naturen” på recept
av läkaren när man söker hjälp för att orken tryter. Undrar om detta skulle rymmas
inom högkostnadsskyddet?

 

Juli, månad – sommarmånad. En månad att fylla med sol, bad och vistelse på
landet. Men också en månad fylld av minnen av hur det var när våra pojkar
växte upp. Då var sommarvistelsen på landet en av årets självklara höjdpunkter.
Att få tillbringa hela sommaren på landet med kompisar, bad, fotboll och spel
var härligt.

Men jag minns så väl den första sommaren på landet efter Anders död. Så fylld
av tunga tankar och så full av känslan ”aldrig mer”. Samtidigt fick vi lära oss
naturens stora och rika kraft i ett tungt sorgearbete. Dagarna och veckorna,
som fylldes med promenader vid havet eller bara stilla stunder i trädgården,
var ovärderliga. Likaså har kontakten med Anders gamla kompisar betytt mycket.
Att komma till kyrkogården och få se en bukett vackra blommor med ett kort där
det står ”Anders, du var alltid en så glad gutt. Vi saknar dig.” och då förstå att
nu har sommarkompisarna från Norge varit här, det värmer ända in i hjärteroten.
Vi förstår att Anders har betytt och betyder något för så många, och han gör det
fortfarande.