Månadskrönika
Publicerad den 01 juli 2014
Juli
Juli 2014. Sommar, semester och stora förväntningar, inte minst på vädret. Idag hörde jag på radion att meteorologerna får ta emot en massa klagomål på att vädret inte är så bra som vi önskar att det skulle vara. För lite sol, för mycket regn och alldeles för kallt. Ibland blir frustrationen och besvikelsen så stor att man måste hitta en syndabock. Och när det gäller vädret så blir det den stackars meteorologen, som får stå till svars för ett väder, som inte motsvarar förväntningarna.

Visst skulle det ibland kanske kännas skönt att ha någon att skylla på. Men oftast är det inte så enkelt. Vem ska man skylla på när livet känns orättvist? Vems är felet när sorgen blir vår följeslagare i livet? Hade sorgen blivit lättare att bära om vi hittat en ansvarig, en syndabock som vi kunde ösa vår frustration över? Kanske, men förmodligen inte. Sorgen försvinner inte hur gärna vi än vill, att det som hänt inte var sant. Nej, i stället för att leta syndabockar tror jag att vi ska lägga energi på att försöka försonas med sorgen, att försöka se den som en del av livet. Sorgen kommer inte att försvinna men det går att lära sig leva med den.

I stället för att göra allt för att hitta någon att skylla på, tror jag att vi ska försöka lära oss att leva livet så som det är. Inte lägga all vår kraft på att försöka ändra det som inte går att ändra på. Vi kanske kan börja med att träna på att acceptera vädret som det är.

Min önskan för juli är att du ska finna lugn och ro i livet som det är, här och nu. Och för all del gärna ett par soliga dagar och ljumma kvällar också.
 
Av Kjell Westerlund
Tidigare 
Publicerad den 01 juni 2014
Juni
Juni 2014 Så är det försommar igen. För många en tid av förväntningar på allt det där roliga som ska ske under sommarlov och semester. Badutflykter, grillkvällar, kubbturneringar, släktträffar, ja det är mycket som ska hinnas med. Men sommaren kan också för en del innebära ännu mer ensamhet. Ännu mer känsla av sorg och saknad. Det blir så tydligt att en saknas när vi samlas och förväntas ha trevligt tillsammans. För oss var det en period omöjligt att delta i den stora släktträffen som varit tradition varje sommar under många år. Saknaden av vår son blev så tung när vi såga alla de andra kusinerna träffas, att vi valde att inte vara med. Det gjorde helt enkelt för ont. Och varför ska man utsätta sig för något som gör ont om man har ett val? Sorgen och saknaden gör tillräckligt ont ändå.

Nu har det gått ganska många år sedan det ofattbara hände. I år ska vi för tredje gången vara med på släktträffen igen. Nu känns det helt okej. Visst hade vi önskat att även vår son hade kunnat vara med när alla kusinerna, nu med egna barn många av dem, träffas en helg och har trevligt tillsammans. Nu gör det inte så ont längre och glädjen över att träffas är större än känslan av sorg och saknad. Att se alla nya liv som kommit till känns bra och ger framtidstro. Men visst önskar jag att han hade fått vara med också. Fast kanske är han det, på sitt sätt. Ja, när jag tänker efter så är han det. På sitt sätt.

Min önskan för juni är att du ska få en försommar med lagom mängd förväntningar. Kom ihåg att det är du själv som bestämmer vad som känns bra för dig.

Av Kjell Westerlund
Publicerad den 01 maj 2014
Maj
Maj 2014 Så hände det igen. Plötsligt lyste maskrosorna längs vägkanten, häggen slog ut och björkarna skimrade i vårgrönt. Lika förunderligt varje år. Det känns som att det händer från ena dagen till den andra. Så är det naturligtvis inte. Men att jag plötsligt ser denna vårprakt beror förstås på att jag inte gett mig tid att se alla tecken på en begynnande vår. De har så klart funnits där och för varje dag har våren tagit små kliv, men jag har haft för brått med allt annat. Därför har jag inte sett den där blålila skiftningen som kommer innan björklöven börjar slå ut. Jag har inte sett maskrosens gröna blad spränga sig upp i fjolårsgräset. Och när det gäller häggen så vet jag inte riktigt hur det går till. Här känns det som att blommorna kommer nästan samtidigt med bladen. Låt mig nu bara ge mig tid att känna doften!

Varför jäktar vi fram på det här viset. När vi väl stannar upp och tittar efter så tycker vi ju det är så fantastiskt med våren. Här har vi verkligen inget att skylla på. För visst kan det vara så med andra känslor än vårkänslorna. Alltså det där att stanna upp och våga känna efter. Ibland kanske vi inte riktigt vågar ge oss tid att stanna i en känsla som kan vara tung. Men jag tror att det är lika viktigt. Jag tror inte vi ska vara rädda för att stanna upp i känslan av sorg och saknad. Känslan är alldeles naturlig och jag tror inte att vi behöver vara rädda för att fastna där. För precis som vårkänslorna kommer med björkblad och maskrosknopp så kommer glädjen tillbaka i våra liv även när vi har varit med om det värsta som kan hända. Så var inte rädd. Stanna upp och känn efter.

Min önskan för maj är att du ska få tid för såväl sorgen och saknaden som glädjen. Och tid för att njuta av vårens alla färger, ljud och dofter.
 
Av Kjell Westerlund
Publicerad den 01 april 2014
April
April 2014. När jag skriver dessa rader har våren äntligen gjort sitt intåg i den del av landet där jag befinner mig. Jag har kunnat stå vid söderväggen och verkligen fått känna solens värmande strålar. Och jag har njutit av stunden.
 
Samtidigt vet jag att det inte är så lätt att njuta av en värmande solstråle alla gånger. Och jag vet också att även om det känns bra just nu så kan det i morgon bli gråväderskallt i mitt hjärta. När livet har farit hårt fram med oss så är det inte lätt alla gånger att kunna se ljusglimtar i livet. Jag brukar ibland tänka på vad Tomas Sjödin, denne fantastiske författare, berättade en gång i en föreläsning, som jag lyssnade till. Det han delgav oss var en händelse ganska kort tid efter att han förlorat sin andra son i samma hjärnsjukdom som också gjort att hans äldste son dött några år tidigare. Tomas berättade att han satt på ett konditori i Eksjö där han senare på kvällen skulle hålla ett föredrag. Han satt med en kopp kaffe och en bakelse framför sig och huvudet och hjärtat var ganska fyllt av dystra tankar. Plötsligt träffades han av en solstråle som smög in genom fönstret och den lyste för ett ögonblick upp både rummet han satt i och rummet i hans hjärta. Tomas berättade hur han med tacksamhet tog till sig känslan av att det var möjligt att känna glädje om så bara för det ögonblick som solstrålen fanns kvar där i rummet. Och precis så tänker jag att vi måste försöka göra. Vi måste försöka ta till oss ögonblicken av värme och glädje. Vi behöver den lilla solstrålen för att orka alla dagarna med gråväder.
 
Min önskan för april är att du ska få möjligheten att vända ansiktet mot solen och känna dess värmande smekning mot din kind.
 
Kjell Westerlund
 
Publicerad den 01 mars 2014
Mars
Mars 2014. Så kommer den månaden med den dag vi kallar vårdagjämning. Det är det dygn då dag och natt är lika långa. Mörker och ljus kämpar med varandra om makten över dygnets timmar. Och nu är det ljuset som vinner.
 
Ibland känns det som om ljus och mörker kämpar om makten också i våra liv. Det är inte så svårt att förstå att de mörka tankarna dominerar livet efter förlusten av ett älskat barn eller syskon. Det är inte heller svårt att förstå att det kan kännas alldeles omöjligt att ta sig ur detta mörker. Ibland känns det som att vi inte vågar släppa in den lilla ljusstrimma som kanske vill lysa upp våra liv. Kan jag verkligen vara glad? Betyder känslan av glädje att jag har glömt mitt barn? Betyder inte förlusten av mitt syskon något längre?
 
Tvärt om, tänker jag. Stunderna av glädje kan finnas parallellt med sorgen. Sorg och glädje är inte varandras motsatser. Våra barn och våra syskon glömmer vi aldrig. En ljus tanke, ett skratt, en känsla av glädje mitt i sorgen betyder att vi kommit en bit på väg i vår sorgeprocess. Vi behöver denna känsla för att orka bära sorgens tunga börda. Vi behöver känslan för att kunna förvandla den tunga sorgen till den ädelsten som minnet av våra barn och syskon kommer att vara i resten av våra liv.
 
Min önskan för mars är att du ska våga släppa in glädjen i ditt liv igen.
 
Av Kjell Westerlund
 
Publicerad den 01 februari 2014
Februari
Februari 2014. Årets kortaste månad, men kanske ändå den längsta. Så kan jag känna det eftersom jag har så svårt för vintermörkret. Det är mörkt när jag stiger upp och det är mörkt när jag vänder hem från jobbet. Och många dagar känns det som att det är halvmörkt hela dagen. Kanske är det bara så i de delar av Sverige som har sparsamt med snö. Den vita snön gör ju vad den kan för att lysa upp landskapet. Där jag befinner mig känns det i vilket fall som helst grått och mörkt. När jag känner det som mest hopplöst försöker jag tänka på några rader som stod på ett kort vi fick, då när vi var som mest ledsna. Så här stod det:
 
En dag har det plötsligt hänt, det som aldrig skulle få hända
det som griper in,och gör mörkret till en följeslagare i våra liv.
Då, när det är natt, inte bara i det yttre, utan också i inre mening,
går det inte att tvinga livet.
Då återstår bara att låta tomhet vara tomhet och saknad vara saknad.
I väntan på ljuset.
 
Så är februari för mig, en väntan på ljuset. Årstidernas växlingar vet vi ju att de ger perioder med både ljusa och mörka dagar. Att livet skulle bli mörkt efter förlusten av ett barn var inte så svårt att förstå. Det jag inte visste då var att det även i livet skulle komma ljusa dagar, trots förlusten. Nu vet jag det. Precis som ljuset i årstidernas växlingar, så kommer det ljusa dagar i livet även efter en svår förlust. Vi kan inte tvinga fram dem, men vi kan tacksamt ta emot dem när de kommer.
 
Min önskan för februari är att du ska våga hoppas på att det kan komma in ljusa dagar i ditt liv även om det just nu känns mörkt.
 
Av Kjell Westerlund
Publicerad den 01 januari 2014
Januari
Januari 2014. Ett nytt år igen. Än en gång en påminnelse om att tiden går. Och än en gång denna känsla av att tid är ett märkligt begrepp. Det var ju alldeles nyss det hände. Det obeskrivliga. Det ofattbara. Förlusten. Och ändå var det ju så länge sedan. Kommer det alltid att vara så här? Ja, jag tror att detta är något som vi som förlorat barn eller syskon får lära oss. Ramarna för livet är inte längre de samma. Så svårt det är att tänka på tiden före förlusten och så svårt det är att tänka på framtiden, en framtid utan ett älskat barn. Utan en älskad bror eller syster.

Men det är detta som sorgearbete handlar om – att kunna blicka både bakåt och framåt. Att inte bara fastna just vid tidpunkten för förlusten. Att kunna se alla minnen och kunna ta med dessa in i en framtid. Det är kärnan i sorgearbetet så som jag ser det. Och det är detta vi ska hjälpa varandra med i vår förening. Genom att dela tankar och känslor kan vi hjälpa varandra att minnas bakåt och att våga se framåt.

Min önskan för januari, och för hela det nya året, är att vi fortsätter att vara stöd för varandra i vår förening.
 
Av Kjell Westerlund
 
Publicerad den 01 december 2013
December
December är årets tolfte och sista månad i den gregorianska kalendern och har 31 dagar.
Namnet betyder den tionde på latin och beror på att den ursprungligen var den tionde månaden i den gamla romerska kalendern. December kallades förr i Sverige för julmånad, i Danmark för kristmåned. Benämningen julmånad användes från 1600-talet fram till 1900-talet parallellt med december i almanackorna. Före 1608 användes istället enligt tysk förebild namnet Christmånad i Sverige. I Danmark fortsatte man att använda det senare namnet.

Julmånad, åter igen en tid fylld av förväntningar. Positiva förväntningar för många, men inte för alla. "Hur ska jag orka fira jul när hjärtat värker av längtan efter mitt barn?" Många högtider, och kanske speciellt julen, är ju så förknippade med att vi ska vara tillsammans, hela familjen. Om det då är någon som saknas är det inte så lätt att ha positiva förväntningar. Jag minns själv hur det var den första tiden efter förlusten av vår son. Jag tyckte dagarna innan jul var väldigt jobbiga. Kanske berodde det på att vi inte visste hur det skulle bli att fira jul nu när det ofattbara hade hänt. Hur skulle det kännas? Hur skulle vi orka? När sedan själva juldagarna kom så var det egentligen inte så stor skillnad. Saknaden var lika stor de här dagarna precis som alla andra dagar. Men visst känns det lite konstigt att vi till alla andra jultraditioner nu har lagt till ett besök på kyrkogården, där vi alltid placerar några vita hyacinter.

En annan tradition som kommit till är att kl 15 på julafton, tända ett ljus och då veta att det samtidigt tänds ljus i många VSFB-hem. Det känns varmt och innerligt att veta att vi just då tänker extra mycket på varandra och på våra barn och syskon. Det tända ljuset blir en så tydlig symbol för det som är VSFBs kärna – att vi tillsammans stödjer varandra i att leva det liv som blivit vårt. Inte det liv som vi önskade men det liv som är. Det tända ljuset blir symbolen för gemenskap, något som vi ska fortsätta att värna om.
 
Av Kjell Westerlund
Publicerad den 01 november 2013
November
November är årets elfte månad i den gregorianska kalendern och har 30 dagar. År 152 f.Kr flyttade de gamla romarna nyåret två månader bakåt. Innan dess var alltså november den nionde månaden och november betyder just den "nionde månaden". November kallades förr i Sverige för vintermånad och i Danmark slagtemåned.

I november blir vi verkligen påminda om att Sverige är ett avlångt land. I norr har vintern kommit med snö och kyla. I söder är det fortfarande milt och träden har ännu inte släppt alla löven. Men över hela landet har mörkret kommit. De mörka kvällarna då det känns skönt att svepa en pläd kring benen och tända ljus. Tänk att ett brinnande ljus betyder så mycket. Vi ser det på våra kyrkogårdar där det från och med allhelgonahelgen är mängder av levande ljus på våra gravar. En av mina starkaste upplevelser i allhelgonatid inträffade för mer än 40 år sedan. Jag besökte tillsammans med en bekant en stor kyrkogård i Krakow. I Sverige var det då inte så vanligt med ljus och lyktor på våra gravar men det var det i andra länder. Vi vandrade omkring i kvällsmörkret på den här kyrkogården och överallt brann det levande ljus. På vissa gravar, där flera offer från kriget var begravda, brann det hundratals ljus. Massor av människor vandrade omkring på kyrkogården. Det var alldeles tyst och vid de här speciella gravarna blev det nästan ljust som på dagen av alla levande ljus. Jag blev mycket berörd av den här upplevelsen och tänker fortfarande på den här kvällen med värme i mitt hjärta.

Numera är det vanligt med levande ljus också på våra kyrkogårdar. Jag tycker det är en fin sed och jag är glad att den kommit också till vårt land. Som de flesta kanske vet kan vi ju också tända ljus för våra barn på VSFBs hemsida. För den som kanske inte kan ta sig till kyrkogården och tända ett ljus så är detta ett bra alternativ. Ja, egentligen för alla ett bra sätt att tänka lite extra på våra älskade barn. Välkommen in på sidan och tänd ett ljus och skriv ett par rader. Ta sedan pläden och svep den om dig, tänd ett levande ljus och förundras över ljusets kraft att skingra mörkret.
 
Av Kjell Westerlund
Publicerad den 01 oktober 2013
Oktober
Oktober är årets tionde månad i den gregorianska kalendern och har 31 dagar. På grund av vårt sommartidssystem är den också årets längsta månad – en timme längre än de övriga månaderna med 31 dagar – eftersom man i oktober återgår till normaltid. Namnet kommer från latinets october, den åttonde månaden – i den äldre romerska kalendern var denna månad nämligen årets åttonde. Oktober kallades förr slaktmånad i Sverige, i Danmark sædemåned (sådden utfördes då) och i Tyskland Weinmonat ("vinmånad").
 
Årets längsta månad – en hel timme längre än andra månader med 31 dagar. Timmar, dagar, månader och år – på ett sätt måttenheter som är lika för alla, men på ett annat sätt väldigt olika. Cyndee Peters har skrivit en bok som heter "Timme för timme, dag för dag". I den boken beskriver Cyndee hur det var när hon förlorade sin man och sin mamma inom loppet av en vecka. Hon pratar om hur det handlade om att ta en timme i taget i början och hur dessa timmar kunde kännas långa och svåra att klara av. Det är lätt att känna igen sig. Hur ska jag orka leva vidare en enda dag utan mitt barn? Det går inte. När dessa tankar kommer så gäller att ta en timma i taget, en dag i taget. När det har gått en tid efter förlusten tror jag att det då och då är bra att blicka bakåt. Man upptäcker då att det faktiskt har gått att överleva även om det kändes omöjligt. Och allt eftersom tiden går så kanske det till och med går att blicka framåt, att tänka på det som ska hända nästa dag och nästa månad. Det går att leva ett liv trots förlusten. Det går att göra saker som ger mening till livet och det betyder inte att saknaden och sorgen efter det älskade barnet är borta. De känslorna kommer alltid att finnas där, de kommande timmarna, dagarna och åren. Men de kommer att finnas där tillsammans med andra känslor och tillsammans med erfarenheten av att livet är starkare än döden.
 
Av Kjell Westerlund
Publicerad den 01 september 2013
September
September är årets nionde månad och har 30 dagar. Trots att september är den nionde månaden enligt vår kalender betyder namnet den sjunde månaden. Det beror på att man år 153 f.Kr. flyttade årets början till januari istället för mars, där den tidigare legat.September kallades förr i Sverige för höstmånad och i Danmark för fiskemåned.
 
Höstmånad – är det redan höst igen? Dagarna blir kortare och mörkret kommer tidigare på kvällarna. För många kan höstmörka kvällar kännas deprimerande medan andra finner ett lugn i mörkret. Vi behöver både mörker och ljus. De behöver inte vara varandras motsatser utan kan i stället vara varandras komplement. Utan mörker – inget ljus och vice versa. Utan mörka höst- och vintermånader skulle vi väl inte uppskatta vårmånaderna när ljuset kommer tillbaka. Och utan ljusa sommarkvällar och nätter, som ibland kan kännas stressande med allt som ska hinnas med, så kanske vi inte hade kunnat uppskatta en lugn och mörk höstkväll.
 
Men kan man uppskatta de mörka händelserna, som inträffar i livet? Nej, det är svårt. Men kanske kan årstidernas växlingar ändå hjälpa oss att våga tro, att det även efter detmörkaste mörka i livet, kan komma dagar av ljus igen. Detta är svårt att tro när man befinner sig mitt i mörkret, men vi är många som har varit där och kan berätta att det kommer ljusa dagar igen. Kanske har inte dagarna samma ljus som tidigare, men de är ljusa. Låt oss dela de mörka dagarna och hjälpa varandra att våga lita på att det efter mörker kommer ljus.
Publicerad den 01 augusti 2013
Augusti
Augusti är årets åttonde månad och har 31 dagar. Namnet kommer av den romerskekejsaren Augustus. Månaden kallas på latin Augustus i grundform och Augusti i samband med datum. I Sverige kallades månaden förr för skördemånad och i Danmark höstmåned. Man skulle kunna tro att hösten kommer tidigare i Danmark, men sår det inte. Det danska ordet höst betyder skörd så augusti är alltså skördemånad också i vårt södra grannland.
 
"Som man sår får man skörda" är ett gammalt uttryck. Och visst är det mycket av vårens sådd som skördas i augusti. Men uttrycket kan ibland också av en del få betydelsen att svåra händelser i livet kommer som en följd av att man tidigare gjort något som inte var bra. Vi är många som brottats med den där skuldkänslan av att det var något vi gjort, eller inte gjort, som var orsaken till att vi förlorade våra barn. Skuld är en tung känsla att hantera, men att den kommer som en följd av förlusten av ett barn, tror jag är mycket vanligt. Som förälder ska du alltid kunna rädda ditt barn. Och även om vi intellektuellt kan förstå att vi inte kunde gjort något som kunde förhindrat förlusten av vårt barn, så finns ändå känslan där. "Tänk om jag bara..."
 
Skulden är en tung del i sorgearbetet. För att balansera den känslan måste vi försöka tänka att ingen förälder vill sitt barn ont. Vi har alltid gjort det vi ansett vara bäst för våra barn. Ibland har det inte hjälpt, men vi har alla försökt. "Som man sår får man skörda", ja, det stämmer när det gäller grönsaker, blommor och liknande. Men det stämmer inte när det gäller all den kärlek vi sått för våra barn. Ibland blir det sorgens frukter vi får skörda.
 
Av Kjell Westerlund
Publicerad den 01 juli 2013
Juli
Juli är årets sjunde månad Namnet kommer av den romerskefältherren och statsmannen Julius Caesar. Juli kallades förr i Sverige för hömånad.Juli är en sommarmånadpå norra halvklotet, men en vintermånad på södra halvklotet. Den är vanligtvis den varmaste respektive kallaste av årets månader.
 
Sommar och vinter, värme och kyla, motsatser till varandra. Vi kan räkna upp en rad motsatsord. Bland dessa kommer ibland sorg och glädje upp som motsatser. Betyder det i så fall att om man sörjer kan man inte vara glad? Så tror inte jag att det är. Jag tror att sorg och glädje kan finnas parallellt. Jag tror till och med att glädjen måste finnas för att vi ska orka med sorgen. Visst kan det kännas svårt, ja nästan omöjligt, att känna glädje när man drabbats av en stor sorg. Ja, jag säger inte att det är lätt, men jag säger att jag tror att glädjen finns där och att vi ibland måste tillåta oss att släppa fram den även när sorgen har oss i sitt grepp. Jag menar också att vi ska sörja och att sorgen är en nödvändig process efter en svår förlust. Men för att orka med detta sorgearbete så kan glädjen bli till hjälp. Tillåt dig att för en kort stund vara glad. Det betyder inte att du har glömt den du förlorat eller att du sörjer honom eller henne mindre. Det hjälper dig att vara i din sorg den tid du behöver. Och alla vi som förlorat någon vi älskar, vi vet att sorg tar tid. Låt sorgen ta den tid en behöver och låt glädjen finnas där samtidigt. Lät dem inte bli motsatser till varandra utan låt dem finnas sida vid sida.
 
Av Kjell Westerlund
Publicerad den 01 juni 2013
Juni
Juni är årets sjätte månad och har fått sitt namn av den romerska gudinnan Juno, som var den högsta gudinnan i romersk mytologi. I Sverige har juni också kallats sommarmånad eller midsommarmånad.

Visst är den något alldeles speciellt med den svenska sommaren och med ljuset, som finns där nästan dygnet runt i början på sommaren. Under dessa dagar och nätter är det nästan lätt att glömma bort de mörka dagarna under andra halvan av året.

Men utan mörker - inget ljus. Dessa båda är varandra förutsättningar. Så är det också med sorg och kärlek, tänker jag. Utan kärlek – ingen sorg. Ju mer jag älskat någon eller något, desto djupare blir sorgen. Och finns det något eller någon som vi älskat mer än våra barn. När vi så förlorar våra älskade barn är det inte så konstigt att sorgen blir så djup. Men även i den djupaste sorg kan det smyga sig in en strimma av ljus. Vi får inte vara rädda för att ta emot denna strimma. Ljuset betyder inte att vi glömmer våra barn. Ljuset betyder att vi får kraft och möjlighet att orka leva med förlusten av våra barn. Vad det är som ger denna lilla ljus-strimma är olika för dig och mig, men vad det än är så släpp in det. Vi behöver ljuset för att orka med mörkret.

Av Kjell Westerlund
Publicerad den 01 maj 2013
Maj
Maj är årets femte månad. Namnet kommer från latinets Maius och av att månaden ursprungligen var helgad åt den romerske guden Jupiter (Jupiter Maius). Maj kallades förr i Sverige för blomstermånad i de södra delarna och lövmånad i de norra delarna.

När maj kommer har våren definitivt tagit över efter vintern i alla fall i större delarna av vårt land. Blomsterprakten har hunnit bli stor i södra halvan av vårt land och längre norrut kanske lövsprickningen har börjat. Det är väl detta som ligger bakom att maj har kallats för olika namn i vårt avlånga namn.

Visst är det fantastiskt med de första blåsipporna och vitsipporna. Och om vädret är gynnsamt så kan, i delar av Sverige i alla fall, den underbara häggen börjat blomma. Att få stoppa näsan i en häggblomma har för mig alltid inneburit en nästan euforisk känsla. Jag vet inte varför men häggen är magisk för mig.

Men under tiden efter vår älskade sons död försvann den här känslan. Det var på något sätt som om det inte fanns plats för naturens dofter. Inte påverkades jag lika starkt av de första vårblommorna eller när flyttfåglarna återvände. Känslolivet var begränsat. Här fanns bara vemod och saknad. Så här var det under många år. Men plötsligt en dag flera år senare hände något. Det var i slutet på maj. Jag såg att häggen börjat blomma och jag kunde inte låta bli att gå fram till trädet och stoppa näsan i en blomklase. Och där var den, den där fantastiska doften, och jag kom på mig själv med att jag njöt av den. Jag fylldes av stor tacksamhet över att få tillgång till den här känslan igen.

Jag hoppas att du ska ha tillgång till alla dina känslor och att du kan tillåta dig att njuta av naturens alla dofter. Och om du inte kan det i dag så lita på att förmågan en dag återkommer. En dag kommer den att finnas där och då är det bara att ta emot den. När det händer vet vi inte Bara att det händer.
 
Av Kjell Westerlund
Publicerad den 01 april 2013
April
April är årets fjärde månad. Namnet kommer av latinets aprîlis, av aperire, öppna. Betydelsen härstammar sannolikt från att jorden öppnar sig när växter börjar gro.

När vinter går över till vår och när de ljusa timmarna på dygnet blir fler än de mörka, då kan det många gånger hända att våra känslor sätts på prov. Det är inte alltid säkert att det känns bra när hela mitt känsloliv är mörkt och kallt och samtidigt skiner solen och marken börjar sjuda av liv. Det är inte alls säkert att glädjen infinner sig hos mig fast alla i omgivningen jublar över värmande sol och fågelkvitter. Ibland känns det bättre när väderleken går hand i hand med sinnestämningen. Jag kan känna igen mig och mina känslor i en gråkall dag med snöblandat regn i mitten av april.

Men jag har med tiden ändå försökt att ta till mig livsglädjen i en talgoxes kvitter och i vintergäckens framgångsrika kamp mot tjälen i marken. Och visst går det att njuta av antydan till värme i solstrålen när jag står där vid husväggen med ansiktet uppåtvänt. Och jag tror faktiskt att det verkligen hjälper mig på min vingliga stig genom livet om jag försöker ta emot våren och livet igen. Någonstans i det mörka visar ju ändå både talgoxen och vintergäcken att livet är starkare än döden. Men jag säger inte att det är självklart att känna glädje fast våren har kommit. Jag säger att jag försöker.
 
Av Kjell Westerlund.
Publicerad den 01 mars 2013
Mars
Mars är årets tredje månad. Namnet kommer av latinets Martius, helgad åt stridsguden Mars, som var Roms specielle beskyddare, i romersk mytologi. Före år 153 f.Kr. var den årets första månad i den romerska kalenderndå den som många andra forntidakalendrarräknade vårdagjämningenden 21/22 mars som nyåret. Mars kallades förr i Sverige förvårmånad, i Danmarktordmåned (av guden Tors namn) och i de flesta slaviska språken för "björkmånad".
 
I vår tid känns det verkligen inte som vi behöver ett månadsnamn som påminner oss om krig och krigets gudar. Ser vi oss om i världen så pågår det krig och oroligheter på allt för många håll. Tänk så mycket lidande för att vi människor inte kan komma överens. Tänk så många mammor och pappor som måste genomlida sorgens förtvivlan, när deras barn dör på grund av krig. Och tänk att det sker alldeles i onödan, bara för att vi inte kan hålla sams.

Nej, då känns det bättre med en månad som kallas för vårmånad eller björkmånad. Och att man i samband med vårdagjämning firar nyår känns helt riktigt. Återigen har ljuset vunnit över mörkret och dagen blir längre än natten. Återigen visar naturen att livet är starkare än döden genom att låta det som på hösten vissnat ner, vakna till liv igen. Även om det många gånger känns mörkt och tomt så låt oss ändå tillsammans värna livet. Låt oss leva det liv vi har och låt minnet av våra barn bli en del av glädjen i detta liv.
 
Av Kjell Westerlund.
Publicerad den 01 februari 2013
Februari
Februari kallades förr i Sverige för göjemånad och i Danmark för blidemåned. "Göj" är troligen samma ord som det gamla isländska gói, som även kan skrivas , vilken eventuellt betyder "tunn snö" eller "spårsnö". Det är eventuellt släkt med det grekiska ordet chion som betyder snö. Göjemånad kan med denna tolkning översättas med snömånad.

Det sägs att det i samiskan finns en mängd ord för snö. Kanske inte så konstigt eftersom det har funnits ett behov av att beskriva snö i en lång rad olika sammanhang. Här har det säkert varit viktigt för det vardagliga livet att ha alla dessa olika uttryck för snö. Men så är det väl inte med alla ord och uttryck. Jag har funderat en del över varför vi har ett så stort behov av att gör omskrivningar för död och att dö. Om man läser dödsannonser så vet vi ju att här finns en lång rad omskrivningar som ”somnat in”,”har lämnat oss”, ”har fått sluta” och så vidare. Finns alla dessa omskrivningar av liknande orsaker, alltså att det finns ett behov av att beskriva ”att dö” på alla dessa sätt? Jag tror inte det. Jag tror att det fortfarande finns tabun och rädslor kring det här med döden. Vi är så rädda så vi vågar inte ens ta orden i vår mun utan vi hittar på omskrivningar. Inte minst för barn kan detta ibland bli bekymmersamt. ”När vaknar mormor” blir ju en alldeles logisk fråga om vi sagt att ”mormor har somnat in”. Att mormor aldrig vaknar igen kan ju faktiskt skapa en oro hos ett barn. ”Tänk om jag inte heller vaknar”.

Jag tycker att vi ska bli modigare och våga prata mer om döden och att våga använda orden som finns. Vi behöver inte göra omskrivningar för det som vi alla vet finns och som kommer att ske med oss alla.
 
Av Kjell Westerlund.
Publicerad den 01 januari 2013
Januari
Januari är årets första månad. Januari har fått sitt namn efter den romerske guden Janus.
Förr i tiden kallades januari bland annat för högåldersmånad. Man ansåg att den som föddes då skulle leva länge.

Vad menas då med att leva länge? Vad är ett långt liv? Dessa frågor tror jag skulle få många olika svar om man ställde dem till människor i sin omgivning. Långt och länge är ju ord som måste sättas i relation till något. Alla vi som har förlorat barn tycker säkert att barnets liv blev för kort. Ett barn ska ju leva längre än sina föräldrar. Det är svårt, tycker jag, att tänka tankar kring ett långt liv. Då tycker jag bättre om ett uttryck som jag en gång hörde Tomas Sjödin använda. Han sa så här: ”Hur länge slår ett hjärta? Jo, ett helt liv.” Här handlar det alltså inte om dagar och år. Oavsett hur långt livet blev så blev det ett helt liv.

Låt oss alla hjälpa varandra att ta vara på våra liv. Vi har ett liv, ett helt liv. Låt oss också göra det till ett gott liv. Med omtanke och medkänsla kan vi hjälpa varandra göra det liv vi har värt att leva. Ett helt liv.
 
Av Kjell Westerlund.
Publicerad den 01 november 2012
November
När dagarna blir kortare och mörkret smyger sig på. Hur lätt är det inte att då
låta mörkret även smyga sig in i våra inre rum.
 
Och hur lätt är det inte att rättfärdiga mörkret. Jag som varit med om det värsta
som kan hända. Jag måste väl få lov att tycka att allt är mörkt.
 
Vi som förlorat våra barn, kan vi någonsin låta ljuset komma in i våra liv igen?
Kan vi någonsin känna glädje igen?
 
Eviga frågor. Frågor som söker svar. Svar som inte är självklara. Svar som ser
olika ut för dig och mig.
 
Men för mig har det varit viktigt att ta emot de små ljusglimtar som har kommit.
Små glimtar som tillsammans tränger undan ljuset.
 
Bara du själv kan bestämma dig för om du vill låta ljuset komma in i dina mörka
rum. Bara du själv vet när detta är möjligt.
 
En liten, liten ljuslåga kan lysa upp den mörkaste novemberkväll. Tänd ljuset själv
och tillåt dig att se ljuset och känna värmen.
 
Runt dig kan fler få känna värmen av ditt ljus. Tillsammans kan vi tränga undan
novembermörkret. Tillsammans.
 
Av Kjell Westerlund.
Publicerad den 01 oktober 2012
Oktober
Om. Så ofta detta ord återkommer.
Om bara…. Om inte…. Om, om, om.
 
Kunde jag backa tiden så skulle jag själv-
Klart göra det. Om jag bara kunde.
 
Tillbaka till tiden då du fanns med oss,
Tillbaka till den sorgfria tiden.
 
Om jag bara kunde. Men nu kan jag inte det.
Nu är nu. Det som hänt har hänt.
 
Bara minnen finns kvar. Och dem ska jag vårda.
Minnena som är som ädelstenar.
 
Eviga. Lätta att bära. Kristallklara.
Söm luften en höstmorgon i oktober.
 
Roliga minnen, glada minnen, sorgliga minnen.
Minnen att bevara. Att vårda . Som ädelstenar.
 
Av Kjell Westerlund.
Publicerad den 01 september 2012
September
Sitter på ett tåg och ser landskapet flimra förbi. Ibland kan jag dra parallellen till att hela livet flimrar förbi. Det går ju så fort.

En dag, en månad, ett år. Vart tar tiden vägen? Man kan fundera. Snabbt, men ändå långsamt. Det var ju nyss mitt barn fanns hos mig.

På en sekund förändrades livet. Nyss, men ändå så länge sedan. Hur kan tiden uppfattas på så olika sätt. Märklig. Förunderligt.

Tur- och returbiljetter kunde man köpa till tågresan. Men en returbiljett på livets resa finns inte att köpa. Hur gärna jag än skulle vilja tillbaka till tiden före.

En enda liten stund med mitt barn igen skulle vara värt vilket biljettpris som helst. Och restiden skulle jag inte bry mig om ett dugg.

Men det fungerar inte så. Jag måste lära mig att resa vidare på livets resa. Denna förunderliga resa, som ibland går lätt men ibland känns så svår.

Bättre idag än för några år sedan? Ja, Kanske. Men fortfarande är det många signalfel och spårändringar, som gör att resan inte alltid går så lätt.

En dag kanske. Eller är det så att jag måste vänja mig vid den här resan. Det är så här det kommer att vara. Om jag anstränger mig kanske det går.

Riktigt så här fort vill jag ändå inte att det ska gå. Jag vill hinna tänka, känna, fundera. Tänk om de gamla ångloken kunde komma tillbaka.

Av Kjell Westerlund.
 
Publicerad den 01 augusti 2012
Augusti
Att förlora ett barn. Det kan man inte överleva. Nej, det går inte. Man kan inte överleva förlusten av ett barn. Fast jag har varit med om det ofattbara och bevisligen överlevt, så tänker jag många gånger:

Utan mitt barn kan jag inte överleva! Men sakta, sakta fortsätter livet. Och jag lever. Med hjälp av många runt mig så lever jag. Och det är ett bra liv. Det är annorlunda, men det är ett bra liv.

Genom att möta andra föräldrar som förlorat barn har jag fått syn på min egen sorgeprocess. Jag har fått hjälp att förstå mina egna reaktioner. I alla dessa samtal har jag förstått att sorgens vägar är olika.

Under samtalen har jag fått ta del av många tankar och känslor. Jag har känt igen mig ibland. Jag har fått perspektiv på mina egna känslor och det har gjort det lättare att vila i sorgen. Det får ta tid.

Sorg tar tid och för mig har det varit skönt att känna att det får ta tid. Jag behöver inte jäkta fram en känsla av att det blivit bättre. Sorgen tar den tid den behöver.

Tillsammans kan vi hjälpa varandra att lära oss leva ett liv, där minnena av våra barn är det som ska vara grunden i våra liv i framtiden. Minnena, både de glada och de sorgsna, ska leda oss vidare.

I sensommarkvällen sitter vi där och minns. Och tillsammans hjälps vi åt att leva vidare. Vi berättar för varandra. Vi ler igenkännande. Och vi lever. Och våra barn finns med oss nu och alltid.

Av Kjell Westerlund.
 
Publicerad den 01 juli 2012
Juli
Jag ska klara det! Jag måste klara det! Alla förvätar sig att jag ska tycka att sommaren är fantastisk. Det är vackert väder och semestertid. Alla är lediga och förväntningarna på att det ska vara
 
glädje och tid att umgås med vänner och bekanta. Tid att göra alla de där roliga sakerna, som vi ska prata om under resten av året. Så tänker alla. Alla!
 
Utom jag. Jag kan ibland nästan bli panikslagen inför alla förväntningar. Hur ska jag kunna leva upp till dem? Mina tankar kretsar kring dessa frågor och sommarens alla förväntningar. Helst vill jag bara vara. Bara göra det jag själv vill och orkar. Jag vill ge mig själv tid att tänka på mitt liv. Tid att tänka, tid att filosofera.
 
Låta dagarna komma och gå som de vill. Jag vet ju att tankarna på hur jag ska klara av att leva mitt liv utan mitt barn, gör att jag ibland blir så trött. Då vill jag vara för mig själv, utan krav och utan förväntningar. Jag vill kunna sitta i en vilstol med blicken mot molnen, eller under parasollen med en bok ihanden.Jag vill bestämma takten på dagarna som rullar på.
 
I allt jag gör finns du alltid med och det är tankarna kring dig, minnena av dig, som jag vill ägna mig åt. Och det vill jag göra på mitt sätt och i min takt. Det kan mycket väl hända att jag vill göra det tillsammans med vänner och släktingar, men jag vill själv bestämma. Det är mina förväntningar jag vill leva upp till. Det är mitt fortsatta liv jag vill orka leva. På mitt sätt.
 
Av Kjell Westerlund.
 
Publicerad den 01 juni 2012
Juni
Jordgubbar och grädde. Blåklint och prästkragar. Sill och färsk potatis. Traditionens makt är stor. Det finns så mycket vi vill ska vara som det alltid har varit. Och väldigt ofta kan vi själva se till att det blir som det brukar vara. Nästan allt kan vi fixa och ordna. Men...
Utan mitt barn blir det aldrig som vanligt. Det hjälper inte hur mycket jag än försöker. Det blir inte som det brukar vara. Till det yttre kan det se ut som det brukar, men mitt liv blir aldrig som det var.
När vi sitter där runt det dukade bordet, med alla de traditionella tillbehören, så är det en som fattas. Kanske verkar det vara som vanligt. Jag skrattar ju. Jag äter och dricker. Och jag sjunger. Men...
I allt jag gör så finns saknaden, och tankarna, och frågorna. Hur hade det varit om du hade varit med? Frågorna får inte något svar. Jag försöker fylla tomheten med minnen. På det sättet finns du med i alla fall. Och vi sjunger tillsammans.
 
Av Kjell Westerlund.
 
Publicerad den 01 maj 2012
Maj
Meningsförlust. Så förklarade en föreläsare en gång den förlamande känslan av att förlora ett barn. Meningen med livet försvinner. Och visst känns det så många gånger. Varför skulle detta hända? Vad blir det för mening med att leva?

Aldrigheten blir den känsla som infinner sig. Aldrig mer får jag träffa dig. Aldrig mer får jag krama dig. Aldrig mer. Denna känsla kan bli förlamande. Att få dela den med andra som upplevt samma sak kan för många vara hjälpen att hantera denna meningsförlust.

Jämförelsen av tankar och känslor kan vara förlösande. Jag är inte ensam. Andra har känt likadant. Det kanske går att hitta en mening med livet ändå. Den känslan kan, likt en solstrimma i maj, bli avgörande för hur livet kan gå vidare. Inte livet som det var förut, men ändå, ett liv med mening.
 
Av Kjell Westerlund.
 
Publicerad den 01 april 2012
April
Att förlora ett barn. Att förlora en del av sig själv. Att efter denna katastrof
kunna leva igen. Är det överhuvudtaget möjligt? Nej, nej, nej säger många.
Och så sa också jag en gång. Men idag vågar jag säga:Ja, det går att leva.
På något sätt går det att leva. Det går att leva ett liv, ett annat liv, men ändå
ett gott liv. Den tunga känslan av sorg och saknad, känslan som har hängt som
en blytung ryggsäck på min kropp, den har försvunnit.
Ryggsäcken har innehållit en sorgesten, som jag ibland har fått hjälp att bära.
Samtalen, kramarna, breven, ja, det är många som hjälpt mig att bära min sorg.
Men jag tror också att det har varit viktigt att jag själv har fått arbeta med min sorg.
I stället för en tung sten i min ryggsäck har sorgen och saknaden nu
förvandlats till minnen. Minnen, som likt ädelstenar, behöver en vacker och
säker plats att förvaras på.
Lagerplatsen för dessa ädelstenar är mitt hjärta. Här finns mina minnen av
mitt älskade barn och de är en del av mig. De finns på den plats som alltid
förknippas med kärlek. De finns i mitt hjärta.
 
Av Kjell Westerlund.
Publicerad den 01 mars 2012
Mars
Mot ljusare tider. Sakta, sakta kommer ljuset tillbaka efter mörka vinterdagar. Men det inre ljuset – kommer det tillbaka? Jag vågar svara ja på den frågan. Livet går att leva trots den ofattbara förlusten.
Att det kan gå att överleva förlusten av ett barn, det kan kännas omöjligt. Men vi är många i VSFB som i våra samtal med varandra, kan prata om att det går. Kanske kan vi få vara det lilla, lilla halmstrået av hopp, som visar att det går.
Riktigt som förr blir det inte, det där nya livet, som vi ska lära oss att leva efter förlusten. Men det blir ett liv och det kan bli ett liv, som är värt att leva. Vi måste bara lära oss att förstå att det blir ett annat liv, inte som förr, men ett liv.
Så brukar jag försöka tänka. Ett annat liv. Ett liv som likt de första vårblommorna visar på livets styrka. Genom en nästan stenhård, frusen mark, sticker de små kopparna av vintergäcken upp. Ett bevis på livets styrka.
 
Av Kjell Westerlund.
Publicerad den 01 februari 2012
Februari
Få eller ge tröst – kan man det? Man kan verkligen fundera på ordet tröst. När det värsta har hänt finns ingen tröst. Men närvaro kan göra skillnad.
En hand på din axel, en kram, ett samtal, ett lyssnande öra, det kan göra skillnad när allt bara verkar vara mörker och hopplöshet.
Bara en stunds närvaro av en medmänniska betyder så mycket när livet känns vintermörkt. Att få dela tankar och känslor med en medmänniska gör skillnad.
Runt, runt cirklar tankarna. Då kan det vara förlösande att få uttala dem för någon som lyssnar. Eller att få lyssna till någon som formulerar i ord de tankar du har.
Utan medmänsklig värme blir livet svårare att leva. Det kan verkligen kännas lika mörkt och grått som en vintermånad utan snö och sol.
Att vara medmänniska när livet far illa fram med oss, det kan kännas värdefullt både för den som ger och den som får en stund av närvaro.
Rätt eller fel – det behöver man inte fundera så mycket på. Att dela en stund med en annan människa det kan aldrig vara fel.
I livets svåra stunder kan man inte nog framhålla betydelsen av samtalet och närheten av en medmänniska. Då kan även det djupaste februarimörker för en stund få en strimma ljus.
 
Av Kjell Westerlund.
Publicerad den 01 januari 2012
Januari
Julen har passerat, den här gången ganska snabbt känns det som. Men precis som vanligt med en känsla av overklighet att inledningen av julfirande består av två ljus och några vita hyacinter på en grav på kyrkogården.
Alltid kommer du att finnas med i våra tankar oavsett om det är helg eller vardag, vinter eller sommar. Du har ändå alltid din speciella plats. Alla minnen gör att du alltid finns med. Det kan inte tiden göra något åt.
Någonstans där inne i hjärtat har du din plats, idag och alla andra dagar. Den här månaden och alla andra månader. I år och kommande år. Det är en skön känsla som balanserar känslan av sorg och saknad.
Ute är det mörkt och kallt. Ingen snö som lyser upp den mörka vintermarken, inte i vår del av landet i alla fall. Bara regn och blåst. Vi låter julens ljusstakar finnas kvar en tid till för att lysa upp mörka vinterdagar.
Aldrig, nej det blir aldrig riktigt som förr. Men det känns ändå bra, att i det som tidigare bara var mörker, skimrar ljus då och då. Först bara för ett ögonblick men med tiden fler ögonblick och så småningom längre och längre stunder.
Ramarna för mitt liv är annorlunda, men livet inom mina ramar är ändå gott att leva. Det känns tryggt att veta att tiden hjälpt mig att se, att det efter mörka dagar, kommer dagar då det är ljuset som dominerar.
I skenet av året som gått, kan jag med en känsla av lugn och ro blicka fram emot det nya. Min erfarenhet säger mig att vi kommer att kunna leva ett liv värt att leva. Det blir inte som förr, men det kan ändå bli ett gott, nytt år.
 
Av Kjell Westerlund.
Publicerad den 01 december 2011
December
"Tänd ett ljus och låt det brinna. Låt aldrig hoppet försvinna. Det är mörkt nu, men det blir ljusare igen."
 
Visst är det mörkt i december och vi gör allt vad vi kan för att minska mörkret när det är adventstid och julen närmar sig. Vi tänder ljus, massor av ljus, och mörkret känns inte lika kompakt när ljuslågorna glimmar. Men det där med hoppet –"låt aldrig hoppet försvinna" - det är det inte lika lätt att göra något åt. Hopplösheten kan ibland kännas helt övermäktig. Hur ska vi få hoppet tillbaka?
 
Tänk om det vore lika lätt att bara tända ett "hoppets ljus". Nej, det är inte lätt och det finns inga universallösningar för att ta sig ur en mörk hopplöshet. Det enda jag vet är att jag har kunnat ta mig ur den förlamande känslan av hopplöshet. För mig har tiden säkert spelat en roll fast det går naturligtvis inte att säga att det tar si och så lång tid att ta sig ur en känsla av hopplöshet. Samtal med andra, inte minst inom VSFB, har också hjälpt mig. Att träffa andra, som gjort samma resa som jag, har blivit konkreta bilder som visat att det går att ta sig ur en mörk hopplöshet.
 
Alltså – när det känns mörkt och hopplöst – tänd ett ljus och samtala med någon du känner. Det blir ljusare och kanske känns hopplösheten inte lika oöverkomlig längre.
 
Av Kjell Westerlund.
 
Publicerad den 01 november 2011
November
November – en månad med mörker.
 
I många sammanhang pratar vi om att dagarna blir allt kortare. Mörkt på morgonen på väg till jobbet och mörkt på eftermiddagen på väg hem. Tidigare tillhörde jag den skara, som förbannade mörkret. Hösten var deprimerande. Så är det inte längre. Jag tänker mer att utan mörker skulle det inte finnas något ljus.
 
Mörker och ljus är varandras förutsättningar. När jag tänker så blir jag lite lugnare inombords. Jag kan till och med uppskatta mörkret för jag vet att ljuset kommer. Det är precis så som mitt liv blivit också. Efter Anders död fanns bara mörker. Jag trodde inte att det någonsin skulle bli ljust igen. Men så kom en dag en lite strimma av ljus. Sedan kom fler. Och plötsligt kunde jag förstå att jag skulle kunna se ljust på livet igen.
 
Visst är det så att det fortfarande finns mörka stunder i mitt liv, men nu vet jag att ljuset kommer tillbaka. Jag behöver inte förbanna mörkret. Jag kan lugnt vänta på ljuset.
 
Av Kjell Westerlund.
Publicerad den 01 oktober 2011
Oktober
I slutet av oktober, ja, ibland faktiskt i början av november, kommer allhelgonahelgen. Det är den helg då vi ägnar extra många tankar åt de kära vi mist.
 
Jag minns första allhelgonahelgen efter Anders död. Vi blev inbjudna att delta i en minnes-gudstjänst i vår hemförsamling. Där skulle tändas ljus för alla som avlidit under året. Det var vackert och stämningsfullt, men ack så fel det kändes när man läste upp namnen på de man tände ett ljus för. Det var Gustav,83, Alma,94, Edit,87, och Alfred,91, och så Anders,19.
Vad gjorde han bland alla dessa, som hade gått bort efter ett långt och förhoppningsfullt rikt liv. De hade ju levt färdigt. Det hade inte Anders. Vi var mycket tunga i sinnet när vi vandrade hemåt i den mörka oktoberkvällen.
 
Dagen därpå deltog vi i VSFBs minnesstund i Kastalakyrkan. Det var med helt andra känslor vi lämnade den. Här kändes det som om Anders var tillsammans med vänner, när namnen på de som dött, lästes upp. När han nu inte fick vara kvar i livet, så nämndes hans namn nu i ett sammanhang där det kändes bra. Han var inte ensam och vi var inte heller ensamma i vår sorg. Vi delade den med alla fantastiska människor i VSFB. Den här minnesstunden i allhelgonatid har blivit mycket viktig för oss. Vi missar den aldrig.
 
Av Kjell Westerlund.
 
Publicerad den 01 september 2011
September
I september månad brukar vi ofta försöka göra en kortare eller lite längre
semesterresa. Tänk så oroliga vi var när vi för första gången skulle ge oss ut på
en resa efter Anders död. Skulle vi klara det? Skulle vi kunna njuta av resan.
Skulle vi orka ta till oss nya upplevelser? Ja, frågorna var många, men vi kände
att vi ville försöka. Resa var något vi alltid hade gjort och det ville vi försöka fortsätta
att göra. Det fanns en del andra saker, som vi gjort tidigare och som vi
inte kände att det var lika viktigt att försöka återuppta. Det krävdes ju både kraft
och mod att göra sådant som man över huvud taget inte reflekterat över tidigare.
Men som sagt, resa ville vi gärna göra.

Hur gick det då? Jo, det gick bra. Den bussresa vi gav oss ut på innehöll aktiviteter,
som vi kände att vi ville vara med på och andra som vi valde bort. Många
trevliga reskamrater träffade vi. Och tänk så konstigt det är. För en del av dessa
medresenärer var det alldeles självklart att berätta vad vi varit med om, och med
andra var det bara prat om väder och vind. Tänk så snabbt man känner vilka
man kan dela djupa tankar med. Första resan gick bra och det har blivit många
resor efter den. September är en bra månad för resor, tycker vi.
 
Av Kjell Westerlund.
Publicerad den 01 augusti 2011
Augusti
Augusti månad, den månad då sommaren nått sin höjdpunkt. Man märker i
och för sig att kvällarna har blivit mörkare, men fortfarande kan man ha underbara
dagar med värme både i luft och vatten. Tänk så skönt att få njuta av ett
bad i ljummet saltvatten. Och tänk så glad jag är att jag överhuvudtaget kan njuta
av kontakten med havet. Det var ju trots allt vattnet som tog Anders liv. Jag minns
hur rädd jag var i början för de känslor som kanske skulle väckas i mig i kontakten
med vatten. Det blev inte så och det är jag väldigt tacksam för. Jag njuter av
möjligheten att kunna ta ett bad både morgon, middag och kväll om jag vill.

Som jag skrivit tidigare har naturen betytt och betyder mycket för mig. Det skulle
vara intressant att ta del av andras tankar om naturen som sorgebearbetare.
Kanske finns det till och med forskning som påvisar nyttan av vistelse i naturen
i samband med sorg. Man kanske skulle kunna få ”vistelse i naturen” på recept
av läkaren när man söker hjälp för att orken tryter. Undrar om detta skulle rymmas
inom högkostnadsskyddet?
 
Av Kjell Westerlund
Publicerad den 01 juli 2011
Juli
Juli, månad – sommarmånad. En månad att fylla med sol, bad och vistelse på
landet. Men också en månad fylld av minnen av hur det var när våra pojkar
växte upp. Då var sommarvistelsen på landet en av årets självklara höjdpunkter.
Att få tillbringa hela sommaren på landet med kompisar, bad, fotboll och spel
var härligt.

Men jag minns så väl den första sommaren på landet efter Anders död. Så fylld
av tunga tankar och så full av känslan ”aldrig mer”. Samtidigt fick vi lära oss
naturens stora och rika kraft i ett tungt sorgearbete. Dagarna och veckorna,
som fylldes med promenader vid havet eller bara stilla stunder i trädgården,
var ovärderliga. Likaså har kontakten med Anders gamla kompisar betytt mycket.
Att komma till kyrkogården och få se en bukett vackra blommor med ett kort där
det står ”Anders, du var alltid en så glad gutt. Vi saknar dig.” och då förstå att
nu har sommarkompisarna från Norge varit här, det värmer ända in i hjärteroten.
Vi förstår att Anders har betytt och betyder något för så många, och han gör det
fortfarande.
 
Av Kjell Westerlund.