Skriv i Pratbubblan
Pratbubblan
[94]
2014-11-04 14:14
Skrivet av:
Anna Wendt
Skicka e-post till mig
Jaha, då var jag här igen. Läser andras inlägg och inser att jag inte är ensam men Gud vad ensam man är ändå,
Vår Julia föddes och dog efter två dagar. Hon var fullgången och man fann aldrig någon orsak till varför hon dog. Detta är nu 8 1/2 år sedan.
Storebrorsona var 3 1/2 år och 1 år +10 månader, så distraktion från sorgen fick jag och maken verkligen! Sedan kom vårt "plåster på själen" exakt 2 år efter - en liten kille till!

Detta inlägg (det första på 6 år) hoppas jag inte ska skrämma er som precis är i början av er sorgehantering. För bedrövad kan man väl bli när man läser och förstår att sorgen aldrig försvinner, man måste hitta en väg framåt MED sorgen. Men det är svårt tycker jag och jag själv har precis drabbats "på nytt" av minnen o sorgen i förnyad kraft. Om detta beror på att våra pojkar nu inte fyller all min tid på samma sätt som tidigare då de är äldre och klarar sig själv mer o mer, det vet jag inte. Jag vet bara att jag nu har ett stort behov av att uppsöka avdelningarna där hon föddes respektive dog, prata med andra som har sorg, skriva här etc. Och detta då 8 1/2 år efter. Och detta trots att jag tycker att hela familjen har fått fantastiskt fin bearbetningshjälp av olika instanser i olika skeden under åren som har gått.

Jag lyssnar mycket på P1 nu när jag går sjukskriven igen och vill gärna tipsa er att lyssna på Tendens, avsnitt nr 3 under temat "sorg". Visst har det hänt mycket vad gäller samhällets inställning till hur man hanterar, bemöter och ser på sorg men det är ändå mycket kvar att göra vad gäller förändring av hur "andra" ser på hur man som drabbad skall agera/bete sig (upplever jag i alla fall).

Tack för ordet/Anna
[93]
2014-10-10 22:00
Skrivet av:
moder
Mamsen
Det Sägs Att Tiden Läker Alla Sår! Men Vi Som Upplevt Tragedi Vet Att Det Alltid Finns En Skorpa Som Blöder Lätt! Oavsett Åren Som Går! Kram En Moder Utan Dotter!
[92]
2014-07-25 13:19
Skrivet av:
Tone Elisabeth Aasen
Skicka e-post till mig
Sorgens mange ansikt
Jeg har opplevd 3 vidt forskjellige type sorg og sorg reaksjoner. Å miste min sønn Jørgen, og så få denne "merkelige" type reaksjon jeg nå har fått, er lang over min forståelses evne.
Den sorgen jeg følte når far døde av kreft når jeg var 19 år, trodde jeg aldri jeg skulle klare å overleve. Men etter 10 år og med masse tårer og gråt var det kun igjen et arr, og mange gode minner. Når mor dør akutt i hjerneblødning 2 år senere, gikk jeg inn i en depresjon som varte i 5 år. Vi var 4 søsken og jeg den eldste. Når jeg kom ut av depresjonen, da først begynte sorgarbeidet over tapet av mor. Den sorgen besto også av mye skyldfølelse. Når Roy fortalte meg at Jørgen var lød (1 april 2014) 38 år gammel, uten forvarsel, uten noen tegn på at det var noe galt, da reagerte kroppen og følelsene mine momentant: Det ene øyeblikket var jeg meg, det neste øyeblikket hadde alle følelsene mine og kroppen min stivnet fullstendig. Jeg kjente at jeg skrek og skrek NEI inne i meg, jeg merket at begge armer og ben slo og sparket helt vilt og ukontrollert, uten stans. (Jeg fikk langt senere vite av Roy at jeg hadde ikke sakt et eneste ord, eller rørt på meg i det hele tatt) Dette sjokket varte i 3 uker. På de 3 ukene? Jeg har aldri hatt det så "bra" i hele mitt liv: Ikke følte jeg noe som helst, alt var perfekt, jeg følte jeg var "rolig, avballansert og hadde 100% kontroll". Jeg styrte og ordnet opp i alt rundt meg. Som en forhånds programmert robåt som hele tiden visst hva som måtte gjøres der og da. Jeg så det humoristiske i "alt og alle", jeg lo, fleipet og hadde det veldig moro. Men omgivelsene mine? Du verden for noen tilbakemeldinger jeg fikk, verbale og nonverbale. Selv i min galskap, så begynte jeg å merke denne tilbakemeldingen jeg fikk: Så iskald hun der er. Jørgen kunne umulig bety noe som helst for henne. Stå der og smile, snakke om alt mulig rart, og ikke så mye som en min å trekning å spore når vi sier til henne at Jørgen er død. (Jeg hørte ordene, men de kunne like godt ha sagt at solen var gul. Og det vet jo ALLE, så jeg synes ikke det var noe man trengte å henge seg opp i, eller bry seg med) Smile i sin egen sønns bisettelse??? (Jeg var fysisk tilstede der, ja, men for meg var jeg ikke i en bisettelse, og var jeg det, så var det iallefall IKKE min sønn som lå i den kisten.) Jeg husker jeg så meg litt rundt i kapellet, og at jeg tenkte "det var jammen altfor lite blå blomster på den nydelige hvite bårebuketten". (Det tok lang tid å huske den dagen der.) Tidsaspektet var helt merkelig: 1 sekund var som en time, 1 time var som et døgn, 1 døgn var som en måned, 1 måned var som et 1 år. Når det hadde gått 2 måneder (3 måneder) så sa jeg det var 2 år (3 år) siden Jørgen døde. (Først nå jeg har begynt å tenke på at det er snart 4 måneder, og ikke år siden Jørgen døde) I og med at jeg reagerte så merkelig som jeg gjorde, så lagde dette veldig problemer for med i det sosiale. (Dette sliter jeg med fortsatt) Å høre Roy fortelle at Jørgen var død, det var så tøft for meg at hele mitt forsvaret og det ubevisste gikk inn og tok "over styringen" Det er jeg sjeleglad for i dag. I og med at jeg var som en "robåt" og handlet deretter, så fikk dette store konsekvenser: Når jeg etter hvert åpnet litt og litt for sorgen og erkjennelsen over at Jørgen aldri mer kom tilbake, gikk jeg ut og inn av 2 verdner: 1 der han levde og jeg hadde det bra, en annen der han var død og jeg falt ned i dette enorme svarte hullet, som jeg bare hadde hørt om, og som jeg ble værende der nede i timesvis gang på gang....uten å klare å komme opp igjen, før det helt plutselig, og helt av seg selv sluttet med med denne grusomme og forferdelige sorgen og fortvilelsen som gjorde at alt var svart rundt meg og som jeg kjente i hele kroppen min. Når jeg reagerte slik, og sammen med de for meg "negative" tilbakemeldingene jeg hadde fått, da sier det seg selv at jeg ikke gikk ut blant folk, hvis jeg ikke hadde full kontroll på følelsene mine. Den stål kontrollen hadde jeg. Det gikk bra så lenge noen ikke snakket for mye, og eller for lenge om Jørgen. Jeg valgte derfor bevisst å UNNGÅ å snakke om Jørgen, fordi jeg var livredd at jeg skulle falle ned i dette digre svarte hullet når andre var tilstede... og kanskje aldri klare å komme opp igjen. Det ble ond sirkel dette her. Jeg sitter fortsatt inne alene, men jeg går heldigvis ikke så ofte lenger ned i dette enorme svarte hullet. Nå begynner jeg å kjenne på en for meg mer "normal" og kjent sorg, slik jeg følte det når mor og far døde. Da er jeg heldigvis likevel normal, og jeg reagerer heldigvis helt normalt også. Det jeg håper jeg kan opp nå med å skrive dette her: Møter vi på et menneske som har mistet et barn, eller vært utsatt for en annen traume og som ser ut som om vedkommende IKKE bryr seg en døyt, da er vedkommende i fullstendig sjokk, der alle følelser har låst seg og det ubevisste har tatt over styringen. De trenger å høre: Ta det med ro, du reagerer helt normalt. Det er bare følelsene dine som er stivnet
[91]
2014-06-17 22:26
Skrivet av:
mamsen
kram!
Du försvann genom en biloycka vi har varit på en begravning till,din allra bästa vän valde att lämna sin son! Hoppas ni har det bra tillsammans!Många Kramisar Moder!
[90]
2014-03-29 10:47
Skrivet av:
Margaretha Nilsson
Skicka e-post till mig
Adress
Vad är det för adress till Efterlevnadsgruppen???
[89]
2014-03-26 07:53
Skrivet av:
Ann-Sofie
Skicka e-post till mig
VSFB Medlem
Elin
Det har nu gått 8 månader sedan de tragiska hände!! Ett älskat barn och syster bästa vän lämnade oss, 16 år vart du våran Elin!! Tomheten är ju så stor!! Man kan inte fatta att ungen finns kvar.. Det var en kombination av astma och Quorn som var orsaken!! Men en liten tröst till mig själv är att Elin finns med mig fast jag inte kan ta på henne... Man lever i en bubbla..
[88]
2014-03-25 17:39
Skrivet av:
Margaretha Nilsson
Skicka e-post till mig
Kontakt
Jag vill få kontakt med Susanne Göransson Hendren
2014-06-24 22:18
Kommentar av:
Mamsen
Sorgen finns alltid kvar men ibland måste man kunna "skratta och minnas de goa kommentarer vårt barn gav till oss! De är det som tar oss vidare, trots allt!
En Mamsen utan dotter!
[87]
2014-03-23 11:53
Skrivet av:
Margaretha.Nilsson
Skicka e-post till mig
Brev
Maria skrev ett avskedsbrev till Patrik.Det var inte hans fel hon ville dö.Hon tyckte inte att hon klarade av något,men det gjorde hon,hon var bäst.Hon hade ej heller varit snäll mot sina föräldrar och syskon,hon klarade inte att skapa ett hem.Allt detta är fel,hon hade väldigt höga krav på sig själv och det är de ungdomarna som tar sina liv.Det kan inte finnas någon Gud som tillåter detta.Vi saknar henne,när jag jobbade och senare var drogad fällde jag aldrig en tår,men nu får jag häftiga gråtatacker.
[86]
2014-03-22 19:51
Skrivet av:
Margaretha Nilsson
Skicka e-post till mig
Maria
Det är nu 26år sedan Maria besämde att lämna oss,Mamma,Pappaoch syskon och sin pojkvän Patrik.Maria var alltid så duktig i skolan och hon bakade tårtor gjorde pizzam.m.Hon älskade hästar och var varje helg uppi Åstebo.Henne älsklindshäst hette Fanesco.Efter 9an var hon en sommar på enbondgård och fick med sig en katt hem som hon älskade.Efter det var hon en lång tid i Amerika hos släktingar.Hon arbetade en tid på en pudelkennel och hon gjorde ett helt album om dem.Hon har också jobbat på arabstuteri iett par år.Ett helt album på alla hästar med.Efter det förlovade de sig i maj och till hösten började Maria på komvux,ho ville bli veterinär.Betygen blev inte som ho ville och det var då hon började tänka på att dö.Vi har först nu pratat med en präst och han sade att Maria troligen var deprimerad redan i tonåren,men ingen såg det inte vi,inte lärare,inte kamrater.Det var omöjligt att se något på henne.Jag skrev en insändare GP om detta och alla andra ungdomar som gör likadant och det kom med.Marias mattelärare på komvux förstod att det var Maria fast inga namn var med.Hon har nu tagit kontakt med oss och berättat en del vi inte visste.Skolan hade ordnat en egen minnestund förMaria,på den tiden fick man ju inget stöd.Ingen brydde sig om oss,inte ens en präst,det var svårt att klara sig själv.Med jobb och småsyskon,vi var nog inga bra föäldrar då,men barnen har ändå klarat si mycket bra.
2014-03-22 23:18
Kommentar av:
Eva
Det gör ont i mig när jag läser om ditt liv ! Du ska veta att vi är många som förlorat sina barn. Min älskade son var 30 år när han omkom i en motorcykelolycka. Det hände för 8 månader sen och jag sörjer så otroligt mycket nu. Det gör så ont i mitt hjärta. Känner mig lurad av livet som gav mig ett barn för att rycka ifrån mig det sen ! Har läst mycket om sorgearbete, verkar som att man måste uppleva sin sorg fullt upp för att kunna gå vidare i livet. Försöker göra det, hämtar kraften från kärlek till mitt andra barn, min älskade dottern. Många styrkekramar till Dig, hoppas att det ljusnar för Dig nu när Du visade din styrka och slutade med alla tabletter. Hoppas dina andra barn ger mening till ditt liv.
2014-12-10 10:01
Kommentar av:
Jerker Lindström
Skicka e-post till mig
Kommentar till Eva
Känns svårt o läsa allt på denna sidan men känner att jag också vill skriva några rader
Idag är de exakt 4 månader sen min son Jimmy omkom i en mc olycka Han skull bli pappa för första gången i sept. O den 17 föddes en liten underbar flicka som aldrig får träffa sin pappa En stor glädje mitt i sorgen som vi nu alla försöker att glädjas åt Jag har även en underbar dotter o ett underbart barnbarn till Så morfar o farfar har ja blivit Vi arbetade ihop dom sista fem åren o träffades dagligen o de känns skönt att man har haft den täta kontakten med sitt vuxna barn Jag saknar honom så otroligt mycket i vårt dagliga tjat om jobb o livet o våra härliga fika stunder Känner ofta att jag sviker honom i de mesta jag gör o har väldigt svårt fästa mina tankar vid de jag gör Livet måste ju gå vidare men tiden läker INTE alla sår En vän sa till mig Ditt hjärta kommer alltid att blöda Frågan är Hur mycket
[85]
2014-03-22 15:02
Skrivet av:
Margaretha Nilsson
Skicka e-post till mig
10 på Psyket och minnen av min döda dotter
Julafton1987var Maria 20årochhennes pojkvän i Partilleoch firade jul tillsammans med oss i familjen mor far och syskon.Mariavar glad och verkade som vanligt,men nu i efterhand har vi förstått atthon redan då besämt sig för att dö Nyårshelgen firade vi Västervik hos mina föäldrar.Maria och hennes bror var inte med.På nyårsdagen kom en präst och berättade att Maria tagit sitt liv.Prästen beklagade och gick.Det första min far sa var att Maria inte skulle begravas i vigd jord.Maria var ensam hemma och kl.12 ringde hennes pojkvän och allt var bra.Hon tog astmatabletter och ringde själv ambulans.När han kom till sjukhuset var hon redan död.Själv hamnade jag på Psyket och de gav mig så mycket mediciner att jag inte kunde gör något,ej heller sörja Maria.10år var jag där.nu isept. slutade jag själv med alla tabletter 15st\dag och har blivit en ny människaIngen läkare frågade på10år omjag skulle försöka slutaVi min man och jag sörjer henne djupt,även hennes syskon.
[84]
2014-03-12 18:31
Skrivet av:
Malin
Skicka e-post till mig
Älskade Liam
Idag är de två veckor sedan vi fick reda på att du lämnat oss, 51 dagar innan beräknad födsel. Det har gått 12 dagar sedan du föddes och låg i mina armar för första och sista gången. 1956kg och 44 cm lång. Det finaste vi någonsin sett jag och din pappa. Vi saknar dig så mycket varje dag. Hela vår framtid rycktes ifrån oss när ditt hjärta slutade slå.
Jag hoppas dom tar hand om dig där uppe och att du inte är ensam.
Vi älskar dig för evigt. Puss och kram från mamma och pappa
[83]
2014-02-18 08:56
Skrivet av:
Anna
Skicka e-post till mig
VSFB Medlem
Det är ca 12 år sen min 2,5 åriga dotter samt min mamma dog i en svår trafikolycka. Låg själv nästan 1 år på sjukhus.
Även om det gått så lång tid så känns det som jag fortfarande inte kommit upp till ytan. Kan inte riktigt känna hundra procent glädje för något. Eller någon!!
Under dessa år har jag fått tre underbara barn. Utan dom så hade det varit svårt att leva vidare. Jag har alltid pratat om deras storasyster och mormor. Inkluderar dom i vårt liv i dag. Berättar vad Amanda brukade göra, hur hon var, hur hon kanske hade varit idag, hur mycket kul dom hade haft med henne och även mormor. Dom har målat teckningar till henne på hennes födelsedag. Stundtals är det väldigt mycket prat om storasyster. "Tro du att hon hade gillat detta? Ser hon ballongen om jag släpper upp den till henne? Tro du att hon äter tårta när hon fyller år?". Jag har inte alls ont av att prata om henne. Bli bara varm i hjärtat när mina barn prata om henne. Dom gör det med barns kärlek. Dom har gett mig mycket glädje i livet efter olyckan. När jag har varit ledsen el nere har dom tröstat mig med att "Amanda ser dig mamma. Du säger ju att hon alltid kan ser oss. Ska du väl inte gråta?"
Dom har ju rätt. Jag vill att mina tankar ska vara positiva och fyllas med kärlek när jag tänker och pratar om henne.
Men ibland säger dom att dom vill dö så dom få träffa sin storasyster!! Vad säger man som mamma då? Ibland tänker man ju själv så...
Livet går vidare....man försöker göra det bästa av det.....tittar på mina barn och känner en jättetacksamhet att dom finns! Men ibland så kommer allt över en.....man tycker att allt är bara för jävligt. Allt är bara svart, eländigt, deprimerande.....ingen ork till att glädjas över livet. Men det är väl så vi alla känner när man förlorat en bit av sig själv :(
2014-02-22 12:54
Kommentar av:
Ewa
Vilken stark människa Du är ! Jag förlorade min 30 årige son i en trafikolycka för 7 månader sen. Sorgearbetet känns som en kamp med någon som redan vunnit. Man får nog lära sig att leva i en för evigt förändrat värld, fast man innerst inne inte vill leva i den världen. Försöker att stänga av min sorg och vara som innan när min dottern kommer på besök , oftast går det bra, kärleken till henne gör att jag placerar mig själv och min sorg i bakgrunden, för hennes lyckans skull.kram
[82]
2014-02-17 22:27
Skrivet av:
Maria
Älskade Hugo
Idag är det 17 dagar sedan du föddes och somnade in.. Dagarna går sakta men ändå så otroligt fort.. Storebror håller oss som tur är sysselsatta.. Men när han har lagt sig så kommer allt ikapp.. Idag började pappa jobba igen, tröttheten slog tag i mig.. Tillslut så fick jag igång mig och kunde vara med storebror, hjälpa och mysa med honom.. Saknaden är enorm.. Just nu planerar vi begravning istället för dop.. Det dopet du fick kallas ett akutdop, för de barn som antagligen inte kommer att överleva.. Då var du ca 4 timmar gammal.. och mindre än en halvtimme senare gav din kropp upp.. Känslan av att behöva släppa dig, att inte kunna värma upp dig.. Den kommer aldrig att försvinna.. Rädslan om att det ska hända igen, att något ska hända storebror.. Pratade med kuratorn och barnläkare idag på telefon, diskuterade hur det känns och eventuell sjukskrivning.. Dom var förstående,.. när jag berättade om mina känslor, paniken som kommer över att eventuellt råka springa på någon man känner, paniken som kommer över tanken på att "återgå" till det normala.. Det normala finns inte mer..
Det normala försvann tillsammans med hoppet om dig Hugo.. Min tro på att du har det bra där uppe hos mormor är det som får mig att klara av dagen.. Min önskan om det, mitt hopp att det är så.. Det måste vara så..
[81]
2014-02-15 00:13
Skrivet av:
Älskade dotter!
mamsen
Det sägs att allting har en är en mening! Vem säger det? Vi miste vår egen förstfödde dotter Glad ...Ja ung..Lycklig..Salig. Vi hade den äran att få lära känna dig! Saknar Dig,Fortfarande!! Många kramizar från mamsen
[80]
2014-02-08 00:09
Skrivet av:
en mamma
Sorgarbete
Min 30 årige son omkom i en trafikolycka för ett halvår sen. När det är som svårast tänker jag att han vill att vi ska leva lyckliga här på jorden fast han inte är med oss längre, på samma sätt som jag själv vill att dom mina som överlever mig inte ska sörja efter mig så att dom aldrig mer kan känna lyckan!Försöker känna och uppleva all smärta som kommer över mig, men välkomnar samtidigt lättnaden som kommer emellanåt. Och det går framåt, sorgen har bleknat lite. Aktar mig för att inte falla i gropen som vill mig säga att om jag vill leva vidare någorlunda lycklig så betyder det att jag inte älskade min pojke så mycket ! För det är ju inte sant ! Min stora kärlek till min dotter ger mig kraft att ta steget och bearbeta färdigt sorgen efter sonen. Dottern har rätt att ha ett bra liv och älskandnde lyckliga föräldrar. Pratar ofta med henne om lillebror, vi tröstar varandra, men har bestämt oss att vi fixar det, ödet ska inte få ruinera våra liv.
2014-05-03 19:55
Kommentar av:
Pappan
Skicka e-post till mig
Så fruktansvärt tråkigt......ett halvt år är ingen tid, du måste fortfarande befinna dig i bubblan.....det där svarta hålet av massiv saknad....men det kommer att bli lättare. Saknaden och sorgen tror jag aldrig försvinner...men de där hopplösa och svarta mattas av så småningom. Jag tror att vi som förlorat barn kan bli lyckliga, men inte på samma sätt som innan. Man får glädjas tillsammans med de barn som lever och vårda minnet av det barn som inte gör så. Jag känner med dig och tror att du klarar att ta dig igenom sorgen....vad har vi för val?
2014-08-02 10:48
Kommentar av:
en mamma
Tack för dina fina ord och medkänsla ! Nu har det gått ett helt år sen olyckan. Kan se nu att jag var mycket rädd när jag skrev för ett halvår sen. Rädd för att fastna i sorgen,aldrig bli lycklig igen och försökte rationalisera, styra, planera för hur jag ska känna i fortsättningen. Det fungerar inte så ! Blev mycket ledsen nu dessa dagar, årsdagen av olyckan var mycket jobbig, men det har lättat nu. Har nu mognat till en ny syn på situationen. Man ska ju leva i nuet, och jag ska leva och känna i nuet. Inga mer planer gissningar hur det blir i framtiden. Får se vad och vilka känslor livet bär med sig. Känns bra med den synen på framtiden !
[79]
2014-01-28 21:16
Skrivet av:
mamsen
Altid!
Än fast Du lämnat Oss,Vi Hör Dig Vi Ser Dig! Vi är alltid kvar för dig Marie
Oavsett!
[78]
2014-01-11 09:19
Skrivet av:
Tina
Skicka e-post till mig
Varför hände det?
Den 30/12 2013 föddes min son dödfödd. Min moderkaka hade lossnat helt, förmodligen ungefär under tiden av 45 minuter. Ett barn kan leva 1-2 minuter utan syre. Min lilla pojke hade inte en chans. 1235 g och 38 cm lång och vacker som få.
Uttagen med akut kejsarsnitt. Förutom att förlora vårt barn, höll jag på att förlora mitt liv.
Det är svårt att känna tacksamhet att jag sitter här, ensam, med bara ett långt sår, utan mitt barn.
Jag hoppas de finner ett svar, som kanske kan hjälpa mig att förstå.
Jag förstod aldrig hur mycket man kunde älska någon annan, innan jag fick min lilla pojke...
2014-01-11 22:59
Kommentar av:
Mamma
Vad ledsen jag blir av att läsa ditt inlägg :( Vi förlorade vår kille under förlossningen också för 6 år sedan. Vi här hemma tänker på er! Livet är verkligen orättvist och hemskt ibland..
[77]
2013-12-10 16:46
Skrivet av:
Hanna
Födelsedag...
Hej! Jag skulle vilja höra hur ni andra har firat era barns födelsedgar när de inte längre lever. Funderar på hur vi ska fira vårt barns födelsedag. Berätta gärna. I vårt fall är födelsedag och dödsdag inte samma dag.
2013-12-15 18:18
Kommentar av:
Carina
Skicka e-post till mig
VSFB Medlem
Hej Hanna!
Vi träffas alla i familjen. Först åker vi till vår dotters viloplats och tänder ljus, sedan åker vi hem och äter middag och umgås tillsammans.
Tycker det känns bra för oss.
Hoppas du kan hitta något bra sätt. som känns ok för er.
2014-01-07 09:36
Kommentar av:
Kristina Fridensköld
Skicka e-post till mig
Hej Hanna, vi förlorade vår 16-åriga son för snart fem år sedan. Vi brukar åka ut till hans grav tillsammans med hans syskon (som annars inte brukar följa med dit "till vardags"). Det brukar bli en dag som vi pratar lite extra mycket om Hampus och om hur han var som person.
Kram
Kristina
2014-02-02 18:51
Kommentar av:
Vivi
Jag firar varje år ATT min dotter föddes den dagen. Det brukar bli en tårta eller bakelse med årets första jordgubbar, ibland med bara min man, ibland med fler i familjen.
2014-05-03 19:33
Kommentar av:
Pappan
Skicka e-post till mig
Min dotter älskade kaffe latte så i år åkte vi ner till hennes grav. Pyntade och gjorde fint. Sen satt jag och min fru och saknade....och drack var sin kaffe latte. Låter trivialt och töntigt...men det kändes riktigt fint....jag vet inte riktigt hur man vårdar ett minne.....??
[76]
2013-11-21 19:13
Skrivet av:
Björn Hellström
Skicka e-post till mig
VSFB Medlem
I en tokig värld
Det är fan inte lätt att hålla näsan ovan ytan, ens när mitt liv var (normalt). Då menar jag vardagliga bekymmer åkommor stress, skador och umbäranden.
När min son nu är död, så försöker jag hela tiden hitta en anledning till att göra mitt miserabla liv värdigt. Men det är ingen mening att vara klok i en situation som denna. Totalt meningslöst faktiskt. För inget i denna ofantliga sorg handlar om logik. Tiden läker inte mina sår.....inte ännu....dom blir bara djupare.....
Det är dumt att vara klok i en tokig värld. För det gör så jävla ont!
2013-11-22 22:41
Kommentar av:
mamsen
Vad är normalt? När man mister bland det käraste man har? Jag kan inte säga att jag förstår din sorg.,men du måste gå vidare för din sons skull. Har själv mist min dotter i trafikolycka Levde i en "bubbla" ingen tidsuppfattning när de på lasarettet ville stänga av respiratorn, ta hennes inre organ. Ville skrika rätt ut, men tog mig samman, hjärndöd samtidigt som hjärtat slog . Egoist? Ja kanske en kort ögonblick. Men vår älskade Marie skulle aldrig vilja "leva" som en" grönsak.."
På något underligt sätt så går man vidare i livet . Det är aldrig farväl, vi ses; när min tid är inne!
2014-01-17 03:02
Kommentar av:
Ingrid Sander-Almqvist
Skicka e-post till mig
VSFB Medlem
Håller med, såren läks aldrig, man vänjer sig vid att befinna sig i sorg. Saknaden känns ibland värre efterhand som tiden går, det är ju allt längre sen jag såg min son! Snart är det tre år sedan och visst är det ofta svårt att finna anledningar starka nog för att vilja och orka gå vidare. För min del är det min dotter som jag tänker på, hon har sorg nog efter sin älskade lillebror. De miste sin pappa för länge sedan, så det finns bara hon och jag kvar av vår lilla familj. Det är svårt att inte tänka tillbaka på lyckligare tider, de fyller mig med glädje samtidigt med en smärtsam saknad och sorg. Självplågeri, men kan inte avstå ändå. Jag har också kämpat i mitt liv, jag och barnen fick avstå från mycket men vi hade varandra och svetsades samman. Jag känner inte att jag "måste" något vad än andra anser om det. Det får bli som det blir, dag efter dag...
2014-05-03 20:12
Kommentar av:
Pappan
Skicka e-post till mig
Jag känner precis lika dant, sen första dagen och fram tills nu. Värdigt är kanske inte det ord som jag tänker, istället tänker jag fint. Redan sedan första dagen ville jag göra något fint till minne av dottern.....och nu håller jag på, har byggt växthus, fixat med trädgården, fixat med huset, vårdat graven.....men känns det bättre? Kanske lite.....men det blir inte som förr...kanske mindre ledsen men definitivt mer förbannad. Fortsätt att försöka vara så klok du kan, det är inte lätt. Jag försöker att leva ett liv som min dotter skulle någotsånär kunna vara stolt över, osäkert om jag lyckas....men försöka duger.
[75]
2013-10-25 19:47
Skrivet av:
benny bergqvist
Skicka e-post till mig
minälskade doter linda
snart kulle du ha fyllt 30 men drogerna ville nåt annat ,men jag vet att du inte behöver kämpa och må dåligt längre. Men du min älskade dotter,vi kommer snart att ses. Men kan du ta hand om farfar o farmor tills vi ses. ÄLSKAR DIG MIN FANTASTISKA DOTTER/PAPPA