Skriv i Pratbubblan
Pratbubblan
[105]
2015-05-05 00:44
Skrivet av:
Pia Vejdeland
Skicka e-post till mig
Tomt
Jag har fastnat och tar mig inte vidare. Hjälp
2015-05-07 22:01
Kommentar av:
Anneli
Det är normalt att ha den känslan du upplever. Själv kom jag vidare genom att vara liten och be om hjälp på min arbetsplats. Cheferna slussade mig vidare. Efter 3försök kom jag till rätt person som jag kunde öppna mig för ! Ge Aldig Upp.Du Vet Vad Du Pratar Om!
Styrkekramar till dig,från en medmänniska!
[104]
2015-03-29 11:04
Skrivet av:
Gun
Känner mig ensam i min sorg
Hej.
Finns det någon i Helsingborgstrakten som känner sig som jag?
Kanske kunde vi träffats i all enkelhet.
Maila mig gärna på Gun.moberg@helsingborg.se
[103]
2015-03-25 21:08
Skrivet av:
Monica
Livet är slut nu!
Finns det nån mening i livet efter detta?
Saknar dej Claes, saknar dej så gränslöst mycket, tänker på dej hela tiden.
Finns det ett liv efter detta om jag bara visste.
Hade jag bara mod nog så skulle jag ta mitt eget liv.
Tänk om vi då skulle träffas igen.
Jag älskar mitt hjärta <3
2015-03-26 11:55
Kommentar av:
Gun
Hej.
Har samma tankar som du.
Men är rädd för att bli straffad så jag inte får träffa min son.
Jag ser fram mot den dagen di vi möts igen.
Gun
[102]
2015-03-25 09:40
Skrivet av:
Gun
Varför
Min son Daniel avled den 6 december 2014 i cancer, 26 år gammal.
Han var min livsglädje och kärlek.
Hjälp hur går jag vidare i livet?
Sörjer för hans del och saknar honom så otroligt mycket.
Stolt mamma till Daniel
[101]
2015-02-07 22:59
Skrivet av:
jenny
Skicka e-post till mig
Snart fem årsdagen
Snart är det fem år sedan vår lille Ture kom till världen med urakut kejsarsnitt. Allt hade ju flytit på så bra, men nånting hände. Helt plötsligt vaknar man upp på uppvaknandet och möts av en allvarlig läkare och min sambos ledsna ansikte. Fick beskedet att vår son mår jättedåligt och kommer nog inte klara sig. Jag fick skjutsas upp till akutrummet och se min fina pojke. Han såg ju inte dålig ut, vad menade läkaren? I tre veckor vakade vi över honom och hoppades och hoppades. Tyvärr visade det sig att skadorna från förlossningen var för svåra, att hans lilla hjärta inte orkade mer. På treveckorsdagen somnade mitt älskade barn in i min famn. Sådan fruktansvärd smärta och sorg det var! Vid den här tiden på året så brukar scenariot komma tillbaka i ens minne, man går igenom allt som skett. När våren är över brukar det börja kännas lättare igen men sorgen och saknaden finns alltid där. Det som lättar upp livet är Tures storasyster, och lillasyster som kom drygt ett år efter Tures död. Livet går ändå vidare även om man aldrig trodde att man skulle överleva smärtan.
[100]
2015-01-31 17:30
Skrivet av:
Emina Ekman
Skicka e-post till mig
Anita
Den 24 december förra året var det 3 år sedan vår dotter Anita lämnade oss efter att ha drabbats av cancer. Anita var mitt i livet, otroligt levnadsglad och duktig i allt hon företog sig. Lämnade efter sig 3 barn, som plötsligt blev moderlösa. Sorgen efter Anita har påverkat hela familjen som fick en påminnelse om att livet inte är givet. Man påstår att tiden läker alla sår, men vissa sår vill inte läka utan är mer eller mindre öppna och kommer troligen att så vara livet ut.
Emina, Lennart
[99]
2015-01-27 01:50
Skrivet av:
Camilla Schill
Skicka e-post till mig
Mina änglar
Den 31januari är det 1år sedan min dotter Lina dog, 22 år och så otroligt vacker. Den 10 februari är det 25 år sedan min andra dotter Michaela dog 8 veckor gammal och söt som en docka. Jag älskar dom otroligt mycket och sörjer dom djupt men sorgen är så olika. Med Michaela så sörjer jag att jag har så lite minnen, som att få se henne börja gå eller höra henne säga mamma för första gången. Med lina är det alla minnen som kan bli så otroligt jobbigt. Ibland är jag rädd för att bli bitter och måste tänka till och hitta dom så saker som fortfarande är bra i mitt liv. Jag vet att jag måste välja vad jag ska göra med mitt liv och att mitt liv inte är slut än, jag har mycket kvar att göra men vissa dagar måste jag få gråta, skrika och må dåligt annars får jag inte det att fungera. Många styrke kramar till er alla ❤️❤️
2015-03-08 19:00
Kommentar av:
Ishraq
Skicka e-post till mig
Hej Camilla
Jag beklagar sorgen och vet hur du kanner. jag var gravid med tvillingar efter 21 ar ov kamande att fa barnoch vecka 22 av graviditet fodddes jag och bade dog efter en vecka . det var 17 januari 2015 . jag saknar de jatte mycket och mar jatte dalig . ,grata hela tiden.
[98]
2015-01-12 20:52
Skrivet av:
Gabriella
VSFB Medlem
Endast synlig för VSFBs medlemmar
Vincent
Inlägget visas endast för inloggade medlemmar
[97]
2015-01-10 23:13
Skrivet av:
Annika
Skicka e-post till mig
Min älskade lille prins Henrich
Idag är det 3 dagar sen min lille prins Henrich dog. Vi har kämpat i så många år för att bli med barn.... Och jag födde alldeles för tidigt, i vecka 25. Vi hade vår lille fina pojk i 18 dagar i kuvös. Han fick hjälp att andas men han höll ändå hårt i mitt finger och var livlig. Och det fanns glädje och hopp.
Men så plötsligt i tisdags började hans pyttelille kropp att svikta. Vi hade ett akutdop i onsdags och på kvällen dog han i min famn... Tiden har stannat. Jag.... vi.... lever i en bubbla. Jag bara gråter och gråter... Vill bara att han ska vakna igen. Vill inte planera mitt barns begravning. Det finns inget liv mer, inte utan min lille prins. Saknar honom så obeskrivligt mycket.

Mamma Annika
2015-03-08 19:19
Kommentar av:
Ishraq
Skicka e-post till mig
Hej Anika
Jag beklagar sorgen. Jag lever i samma situation. Jag har kämpat i 21 år for att ha barn . Jag blev gravid men 17 january den har året vecka 22 av graviditet kom mina tvillingar till varlden Anthon levde i 3 dagar och Samuel i en vecka . Nu lever vi i en bubbla som du sager . Jag gråter hela tiden och kanner att jag kan inte ga vidare. Vi har begravas barnen . Jag vill garna prata med dig for vi kan forstor varandra.
Om du vill skicka din telefon sa jag ringer dig.
Tack
[96]
2015-01-05 17:57
Skrivet av:
Mamsen
Älskade Dotter!
Det Sägs Att Tiden Läker Alla Sår! De Har Rätt, Men Jag säger Att Det Finns En Skorpa,Rör Den Ej, Då Blöder Den Igen! En Tacksam M0der
[95]
2015-01-05 16:24
Skrivet av:
Lotta
Skicka e-post till mig
Märklig kropp
Nu har det gått 8 år sedan min dotter dog i en djupt tragisk och onödig olycka (fast vilka olyckor är inte onödiga). Jag förstår inte vart tiden tog vägen. Något som jag reflekterade över nu innan årsdagen är att ett par dagar innan den 2 januari så fick jag ont i huvudet, kände mig yr, orolig i kroppen och allmänt konstig. Trodde jag höll på att bli sjuk, fick för mig att mina glasögon var för dåliga och en massa annat.. MEN den 3e januari så var allt borta??? Mitt fokus på min dotter förflyttades till att jag mådde konstigt i kroppen och jag tänkte på kvällen den 2a att jag klarade dagen bra och utan att bryta ihop. Det var först kvällen efter som jag förstod att alla symtom som jag hade haft var åsamkade av sorg och saknad...vare sig jag ville det eller ej. Kroppen VET att det är den 2a januari oavsett var jag befinner mig, oavsett om jag känner mig ok, oavsett om jag försöker trycka bort känslorna...
[94]
2014-11-04 14:14
Skrivet av:
Anna Wendt
Skicka e-post till mig
Jaha, då var jag här igen. Läser andras inlägg och inser att jag inte är ensam men Gud vad ensam man är ändå,
Vår Julia föddes och dog efter två dagar. Hon var fullgången och man fann aldrig någon orsak till varför hon dog. Detta är nu 8 1/2 år sedan.
Storebrorsona var 3 1/2 år och 1 år +10 månader, så distraktion från sorgen fick jag och maken verkligen! Sedan kom vårt "plåster på själen" exakt 2 år efter - en liten kille till!

Detta inlägg (det första på 6 år) hoppas jag inte ska skrämma er som precis är i början av er sorgehantering. För bedrövad kan man väl bli när man läser och förstår att sorgen aldrig försvinner, man måste hitta en väg framåt MED sorgen. Men det är svårt tycker jag och jag själv har precis drabbats "på nytt" av minnen o sorgen i förnyad kraft. Om detta beror på att våra pojkar nu inte fyller all min tid på samma sätt som tidigare då de är äldre och klarar sig själv mer o mer, det vet jag inte. Jag vet bara att jag nu har ett stort behov av att uppsöka avdelningarna där hon föddes respektive dog, prata med andra som har sorg, skriva här etc. Och detta då 8 1/2 år efter. Och detta trots att jag tycker att hela familjen har fått fantastiskt fin bearbetningshjälp av olika instanser i olika skeden under åren som har gått.

Jag lyssnar mycket på P1 nu när jag går sjukskriven igen och vill gärna tipsa er att lyssna på Tendens, avsnitt nr 3 under temat "sorg". Visst har det hänt mycket vad gäller samhällets inställning till hur man hanterar, bemöter och ser på sorg men det är ändå mycket kvar att göra vad gäller förändring av hur "andra" ser på hur man som drabbad skall agera/bete sig (upplever jag i alla fall).

Tack för ordet/Anna
2015-03-16 20:17
Kommentar av:
Ishraq
Skicka e-post till mig
Jag beklagar sorgen. Jag lever i samma situation. Jag har kämpat i 21 år for att ha barn . Jag blev gravid men 17 january den har året vecka 22 av graviditet kom mina tvillingar till varlden Anthon levde i 3 dagar och Samuel i en vecka . Nu lever vi i en bubbla som du sager . Jag gråter hela tiden och kanner att jag kan inte ga vidare. Vi har begravas barnen . Jag vill garna prata med dig for vi kan forstor varandra.
Om du vill skicka din telefon sa jag ringer dig.
Tack
[93]
2014-10-10 22:00
Skrivet av:
moder
Mamsen
Det Sägs Att Tiden Läker Alla Sår! Men Vi Som Upplevt Tragedi Vet Att Det Alltid Finns En Skorpa Som Blöder Lätt! Oavsett Åren Som Går! Kram En Moder Utan Dotter!
[92]
2014-07-25 13:19
Skrivet av:
Tone Elisabeth Aasen
Skicka e-post till mig
Sorgens mange ansikt
Jeg har opplevd 3 vidt forskjellige type sorg og sorg reaksjoner. Å miste min sønn Jørgen, og så få denne "merkelige" type reaksjon jeg nå har fått, er lang over min forståelses evne.
Den sorgen jeg følte når far døde av kreft når jeg var 19 år, trodde jeg aldri jeg skulle klare å overleve. Men etter 10 år og med masse tårer og gråt var det kun igjen et arr, og mange gode minner. Når mor dør akutt i hjerneblødning 2 år senere, gikk jeg inn i en depresjon som varte i 5 år. Vi var 4 søsken og jeg den eldste. Når jeg kom ut av depresjonen, da først begynte sorgarbeidet over tapet av mor. Den sorgen besto også av mye skyldfølelse. Når Roy fortalte meg at Jørgen var lød (1 april 2014) 38 år gammel, uten forvarsel, uten noen tegn på at det var noe galt, da reagerte kroppen og følelsene mine momentant: Det ene øyeblikket var jeg meg, det neste øyeblikket hadde alle følelsene mine og kroppen min stivnet fullstendig. Jeg kjente at jeg skrek og skrek NEI inne i meg, jeg merket at begge armer og ben slo og sparket helt vilt og ukontrollert, uten stans. (Jeg fikk langt senere vite av Roy at jeg hadde ikke sakt et eneste ord, eller rørt på meg i det hele tatt) Dette sjokket varte i 3 uker. På de 3 ukene? Jeg har aldri hatt det så "bra" i hele mitt liv: Ikke følte jeg noe som helst, alt var perfekt, jeg følte jeg var "rolig, avballansert og hadde 100% kontroll". Jeg styrte og ordnet opp i alt rundt meg. Som en forhånds programmert robåt som hele tiden visst hva som måtte gjøres der og da. Jeg så det humoristiske i "alt og alle", jeg lo, fleipet og hadde det veldig moro. Men omgivelsene mine? Du verden for noen tilbakemeldinger jeg fikk, verbale og nonverbale. Selv i min galskap, så begynte jeg å merke denne tilbakemeldingen jeg fikk: Så iskald hun der er. Jørgen kunne umulig bety noe som helst for henne. Stå der og smile, snakke om alt mulig rart, og ikke så mye som en min å trekning å spore når vi sier til henne at Jørgen er død. (Jeg hørte ordene, men de kunne like godt ha sagt at solen var gul. Og det vet jo ALLE, så jeg synes ikke det var noe man trengte å henge seg opp i, eller bry seg med) Smile i sin egen sønns bisettelse??? (Jeg var fysisk tilstede der, ja, men for meg var jeg ikke i en bisettelse, og var jeg det, så var det iallefall IKKE min sønn som lå i den kisten.) Jeg husker jeg så meg litt rundt i kapellet, og at jeg tenkte "det var jammen altfor lite blå blomster på den nydelige hvite bårebuketten". (Det tok lang tid å huske den dagen der.) Tidsaspektet var helt merkelig: 1 sekund var som en time, 1 time var som et døgn, 1 døgn var som en måned, 1 måned var som et 1 år. Når det hadde gått 2 måneder (3 måneder) så sa jeg det var 2 år (3 år) siden Jørgen døde. (Først nå jeg har begynt å tenke på at det er snart 4 måneder, og ikke år siden Jørgen døde) I og med at jeg reagerte så merkelig som jeg gjorde, så lagde dette veldig problemer for med i det sosiale. (Dette sliter jeg med fortsatt) Å høre Roy fortelle at Jørgen var død, det var så tøft for meg at hele mitt forsvaret og det ubevisste gikk inn og tok "over styringen" Det er jeg sjeleglad for i dag. I og med at jeg var som en "robåt" og handlet deretter, så fikk dette store konsekvenser: Når jeg etter hvert åpnet litt og litt for sorgen og erkjennelsen over at Jørgen aldri mer kom tilbake, gikk jeg ut og inn av 2 verdner: 1 der han levde og jeg hadde det bra, en annen der han var død og jeg falt ned i dette enorme svarte hullet, som jeg bare hadde hørt om, og som jeg ble værende der nede i timesvis gang på gang....uten å klare å komme opp igjen, før det helt plutselig, og helt av seg selv sluttet med med denne grusomme og forferdelige sorgen og fortvilelsen som gjorde at alt var svart rundt meg og som jeg kjente i hele kroppen min. Når jeg reagerte slik, og sammen med de for meg "negative" tilbakemeldingene jeg hadde fått, da sier det seg selv at jeg ikke gikk ut blant folk, hvis jeg ikke hadde full kontroll på følelsene mine. Den stål kontrollen hadde jeg. Det gikk bra så lenge noen ikke snakket for mye, og eller for lenge om Jørgen. Jeg valgte derfor bevisst å UNNGÅ å snakke om Jørgen, fordi jeg var livredd at jeg skulle falle ned i dette digre svarte hullet når andre var tilstede... og kanskje aldri klare å komme opp igjen. Det ble ond sirkel dette her. Jeg sitter fortsatt inne alene, men jeg går heldigvis ikke så ofte lenger ned i dette enorme svarte hullet. Nå begynner jeg å kjenne på en for meg mer "normal" og kjent sorg, slik jeg følte det når mor og far døde. Da er jeg heldigvis likevel normal, og jeg reagerer heldigvis helt normalt også. Det jeg håper jeg kan opp nå med å skrive dette her: Møter vi på et menneske som har mistet et barn, eller vært utsatt for en annen traume og som ser ut som om vedkommende IKKE bryr seg en døyt, da er vedkommende i fullstendig sjokk, der alle følelser har låst seg og det ubevisste har tatt over styringen. De trenger å høre: Ta det med ro, du reagerer helt normalt. Det er bare følelsene dine som er stivnet
[91]
2014-06-17 22:26
Skrivet av:
mamsen
kram!
Du försvann genom en biloycka vi har varit på en begravning till,din allra bästa vän valde att lämna sin son! Hoppas ni har det bra tillsammans!Många Kramisar Moder!
[90]
2014-03-29 10:47
Skrivet av:
Margaretha Nilsson
Skicka e-post till mig
Adress
Vad är det för adress till Efterlevnadsgruppen???
[89]
2014-03-26 07:53
Skrivet av:
Ann-Sofie
Skicka e-post till mig
VSFB Medlem
Elin
Det har nu gått 8 månader sedan de tragiska hände!! Ett älskat barn och syster bästa vän lämnade oss, 16 år vart du våran Elin!! Tomheten är ju så stor!! Man kan inte fatta att ungen finns kvar.. Det var en kombination av astma och Quorn som var orsaken!! Men en liten tröst till mig själv är att Elin finns med mig fast jag inte kan ta på henne... Man lever i en bubbla..
[88]
2014-03-25 17:39
Skrivet av:
Margaretha Nilsson
Skicka e-post till mig
Kontakt
Jag vill få kontakt med Susanne Göransson Hendren
2014-06-24 22:18
Kommentar av:
Mamsen
Sorgen finns alltid kvar men ibland måste man kunna "skratta och minnas de goa kommentarer vårt barn gav till oss! De är det som tar oss vidare, trots allt!
En Mamsen utan dotter!
[87]
2014-03-23 11:53
Skrivet av:
Margaretha.Nilsson
Skicka e-post till mig
Brev
Maria skrev ett avskedsbrev till Patrik.Det var inte hans fel hon ville dö.Hon tyckte inte att hon klarade av något,men det gjorde hon,hon var bäst.Hon hade ej heller varit snäll mot sina föräldrar och syskon,hon klarade inte att skapa ett hem.Allt detta är fel,hon hade väldigt höga krav på sig själv och det är de ungdomarna som tar sina liv.Det kan inte finnas någon Gud som tillåter detta.Vi saknar henne,när jag jobbade och senare var drogad fällde jag aldrig en tår,men nu får jag häftiga gråtatacker.
[86]
2014-03-22 19:51
Skrivet av:
Margaretha Nilsson
Skicka e-post till mig
Maria
Det är nu 26år sedan Maria besämde att lämna oss,Mamma,Pappaoch syskon och sin pojkvän Patrik.Maria var alltid så duktig i skolan och hon bakade tårtor gjorde pizzam.m.Hon älskade hästar och var varje helg uppi Åstebo.Henne älsklindshäst hette Fanesco.Efter 9an var hon en sommar på enbondgård och fick med sig en katt hem som hon älskade.Efter det var hon en lång tid i Amerika hos släktingar.Hon arbetade en tid på en pudelkennel och hon gjorde ett helt album om dem.Hon har också jobbat på arabstuteri iett par år.Ett helt album på alla hästar med.Efter det förlovade de sig i maj och till hösten började Maria på komvux,ho ville bli veterinär.Betygen blev inte som ho ville och det var då hon började tänka på att dö.Vi har först nu pratat med en präst och han sade att Maria troligen var deprimerad redan i tonåren,men ingen såg det inte vi,inte lärare,inte kamrater.Det var omöjligt att se något på henne.Jag skrev en insändare GP om detta och alla andra ungdomar som gör likadant och det kom med.Marias mattelärare på komvux förstod att det var Maria fast inga namn var med.Hon har nu tagit kontakt med oss och berättat en del vi inte visste.Skolan hade ordnat en egen minnestund förMaria,på den tiden fick man ju inget stöd.Ingen brydde sig om oss,inte ens en präst,det var svårt att klara sig själv.Med jobb och småsyskon,vi var nog inga bra föäldrar då,men barnen har ändå klarat si mycket bra.
2014-03-22 23:18
Kommentar av:
Eva
Det gör ont i mig när jag läser om ditt liv ! Du ska veta att vi är många som förlorat sina barn. Min älskade son var 30 år när han omkom i en motorcykelolycka. Det hände för 8 månader sen och jag sörjer så otroligt mycket nu. Det gör så ont i mitt hjärta. Känner mig lurad av livet som gav mig ett barn för att rycka ifrån mig det sen ! Har läst mycket om sorgearbete, verkar som att man måste uppleva sin sorg fullt upp för att kunna gå vidare i livet. Försöker göra det, hämtar kraften från kärlek till mitt andra barn, min älskade dottern. Många styrkekramar till Dig, hoppas att det ljusnar för Dig nu när Du visade din styrka och slutade med alla tabletter. Hoppas dina andra barn ger mening till ditt liv.
2014-12-10 10:01
Kommentar av:
Jerker Lindström
Skicka e-post till mig
Kommentar till Eva
Känns svårt o läsa allt på denna sidan men känner att jag också vill skriva några rader
Idag är de exakt 4 månader sen min son Jimmy omkom i en mc olycka Han skull bli pappa för första gången i sept. O den 17 föddes en liten underbar flicka som aldrig får träffa sin pappa En stor glädje mitt i sorgen som vi nu alla försöker att glädjas åt Jag har även en underbar dotter o ett underbart barnbarn till Så morfar o farfar har ja blivit Vi arbetade ihop dom sista fem åren o träffades dagligen o de känns skönt att man har haft den täta kontakten med sitt vuxna barn Jag saknar honom så otroligt mycket i vårt dagliga tjat om jobb o livet o våra härliga fika stunder Känner ofta att jag sviker honom i de mesta jag gör o har väldigt svårt fästa mina tankar vid de jag gör Livet måste ju gå vidare men tiden läker INTE alla sår En vän sa till mig Ditt hjärta kommer alltid att blöda Frågan är Hur mycket
2015-01-01 17:08
Kommentar av:
Eva
Kommentar till Jerker.
Innan olyckan tog jag avstånd från andras olyckor,ville inte röra vid andra människors tragedier,tror nu att jag i det umedvetna kände redan att nåt tragiskt kommer att drabba mig också.Är en människa som haft föraningar i livet, också om min sons olycka,därför VET jag att det finns något som ödet som vi inte kan värja oss mot. Igår när jag tittade på raketer och förnimmade människornas glädje över det nya året kom jag att tänka på att jorden kanske inte är menad att vi ska leva lyckliga på hela tiden ? Fullständig lycka är kanske reserverad för himlen ??? Vi kanske lever här för att uppleva smärta sorg beblandade med korta ögonblick av glädje ? Varför vi får lida har jag inget svar på. Blir min första fråga till dom däruppe när jag kommer dit