Historik
...Att få träffa andra föräldrar som också förlorat sitt barn är otroligt viktigt och känslomässigt betydelsefullt. Bara att få se att det går att överleva...

Dessa ord har vi som stöttat nydrabbade föräldrar fått höra så många gånger och det var förmodligen dessa tankar som gjorde att föreningen VSFB kom till.

Hos många av oss som förlorat ett älskat barn, hade tanken på att starta en förening, till stöd och tröst för andra i samma situation, ganska naturligt uppstått. Inte minst bland dem som kom i kontakt med Östra sjukhusets syster Jutta Kjaerbeck. Det var Jutta, Lill Molén och Elisabeth Magnusson som sammankallade till det första mötet – en marskväll 1993. Det var 10-12 föräldrar som fick denna möjlighet att träffas. Det har sedan berättats om den värme och trygghet de upplevde tillsammans denna kväll... känslor som vi alla hoppas skall vara det grundläggande för vår förening.

I korthet gick utvecklingen sedan vidare i rask takt. Den 6 april 1993 träffades dessa familjer och bildade en interimstyrelse med syster Jutta som ordförande. Det bestämdes att en av kvinnorna skulle ställa upp för en intervju i Göteborgs-Posten, där hon för Margareta William-Olsson berättade om sin egen sorg och om den nybildade föreningen. Denna artikel gav ett oerhört gensvar och var anled-ningen till att det utlysta mötet på Östra sjukhuset den 29/4 kom att samla drygt 70 deltagare!

På detta möte bestämdes att föreningens namn skulle vara "Vi Som Förlorat Barn".

I början på juni arrangerades en träff i Slottskogen (Göteborg) där medlemmarna på ett avspänt och trivsamt sätt fick möjligheten att bekanta sig med varandra.

Den 24 oktober -93 kallades det så till det första årsmötet. Det var närmre 50 deltagare på mötet. Stadgar antogs och den första styrelsen bildades, med Mona Rundlöf-Palmeborn som ordförande.

På våra nästkommande möten togs det fram en logotype med texten VSFB och en fjäril, vi skapade mindre samtalsgrupper och det första numret av vår medlemstidning "Fjärilen" utkom i december 1994. Därefter har tidningen utgivits fyra gånger per år under redaktör Susanne Hedrén. Under –94 fick vi även vår första lokal där vi kunde träffas i mindre grupper och ha våra styrelsemöten.

Genom åren har vi haft många bra föreläsare som hjälpt oss att förstå sorgen och dess vingliga väg... Vi har även gjort en del kortare resor tillsammans, vilka ger en oerh& amp;ouml;rd gemenskap mellan våra medlemmar.

Filmen "Vi ses i Nangijala" som visades för första gången på TV våren 2000, handlade om två av våra medlemsfamiljer och syster Jutta. Genom telefonslussen som var i direkt anslutning till filmen kom vi i kontakt med många människor i vårt avlånga land. Det kom många frågor och önskemål om samtalsgrupper ute i landet. Vi gjorde listor på alla intresserade och letade även på vår hemsida för att se vad vi kunde åstadkomma. Sedan sommaren 2000 har vi fått igång många samtalsgrupper och en del sektioner ute i landet. Fler lär komma igång då efterfrågan är stor!

Vår hemsida är välbesökt och många finner även denna väg – en vän i sorgen.

Den 1 maj 2001 bytte vi upp oss till en större lokal. Med gemensamma krafter inredde och renoverade vi den. Eftersom denna lokal var större behövde vi inte hyra lokal till våra föreläsarkvällar. Vi arrangerade en "öppet hus kväll" en gång i månaden som blev en välbesökt aktivitet under det första året. Under hösten 2001 hyrde även Föräldra Föreningen Spädbarns Död – FFSD (numera Spädbarnsfonden) och föräldraföreningen Små Änglar in sig i vår lokal för sina möten. Det känns bra att ha denna gemenskap med andra liknande föreningar så att ALLA som förlorat ett barn kan finna det stöd som passar dem bäst. Vi har även kontakt med liknande föreningar i de nordiska länderna sedan maj 2001 då vi var med på vårt första Nordiska Forum.
 
I juli 2004 släppte vi en större och kraftigt omarbetad hemsida. Denna har sedan förnyats och utvecklats 2007 och 2011. Ett arbete som är under ständig uppdatering och utveckling.
 
2005 höll vi vår första "Utvecklingshelg för blivande stödpersoner" i Göteborg. En dag sammanställd av Kjell Westerlund och Susanne Hedrén. Denna utvecklingshelg har sedan hållits för våra medlemmar en gång om året. Vi har även haft ett antal uppföljningsdagar för dem som gått helgen.
Denna utvecklingshelg har gjort att fler medlemmar vågar och kan vara stöd för en nydrabbad och att fler samtalsgrupper kommit igång runt om i Sverige.
Under vårt arbete med alla drabbade i Tsunamin dec -04 kom huvudsektionen i Göteborg kontakt med krisgruppen som tillsattes i Göteborgs stad. Sedan dess är vi en del av denna krisgrupp som under åren fortsatt sitt samarbete med bl.a seminariedagar inom kris och sorg. 
 
2006 höll vi en Ljusmanifestation i Stockholm tillsammans med våra sy sterföreningar i sorg. Denna manifestation utvecklades 2007 till att paraplyorganisationen SAMS - Samarbete för människor i sorg startades. SAMS består av föreningarna/organisationerna SPES - SuicidPrevention och Efterlevandes Stöd, Vimil - Vi som mist någon mitt i livet, Spädbarnsfonden, Riksförbundet Änkor och änkemän samt föreningen VSFB. Tillsammans arbetar vi för att förbättra vardagen för människor i sorg.
 
År 2008 hade VSFB funnits i 15 år. I december -08 gav vi ut en minnestidning som beskrev vårt arbete från förr, idag och imorgon.. 
 
2009 blev Susanne Hedrén avlöst från sin roll som redaktör (1994 - 2009) och vår medlemstidning Fjärilen fick en ny redaktion bestående av Gunilla Linderstam Stolt, Kjell-Eric Stolt, Gunnar Arndt och Berit Westerlund. 
 
I februari 2011 öppnades en informativ sida om föreningen på Facebook av Roger Persson och Susanne Hedrén. Två månader senare, den 14 april startades även en sluten samtalsgrupp av Susanne då trycket var stort om att få "prata".

Vi fortsätter att utvecklas efter våra medlemmars önskemål, vi stödjer varandra, föräldrar, syskon och övriga anhöriga som förlorat barn genom dödsfall. Vi har ingen åldersbegränsning på barnet då vi anser att barn är barn så länge det finns en förälder som sörjer. Vi välkomnar Alla, oavsett dödsorsak. Vi har heller inga restriktioner vad det gäller medlemmarnas ålder, kön, religion, nationalitet eller socialgrupp. I sorgen är vi alla lika.

Vår önskan för framtiden är att ingen ska behöva gå ensam i sin stora sorg efter ett älskat barn – att ALLA ska veta om att vi finns!